Barfotalöpning på stranden i Spanien.

 La Mata....

Hittade t.o.m lite fin trail...

Har varit med min familj i Spanien och bott i Quesada, som ligger nära Alicante. Perfekt väder, ungefär som en riktigt bra svensk sommar. Barnens morföräldrar var redan på plats när vi anlände och vi fick därmed en hel del hjälp med barnen. Därför hann jag också med lite löpning. Några rejält kuperade "lära-mig-hitta-i-närområdet-löpningar" samt  korta, ca 5 km, halvsnabba barfotapass på stranden. Riktigt skönt att trycka på i fin sand. Det känns i fötterna och benen att det är lite andra muskler som får arbeta. För övrigt kommer Salomon Trail Tour ha ett strandlopp nästa år. Det är i Falkenberg den 12 maj. Mer info hittar ni på följande jogg-tråd eller på facebook. Känns som ett mycket intressant lopp som nog hamnar i min kalender. 

Summa summarum var veckan i Spanien riktigt bra, både med och utan löpningen. Nu får jag börja acklimatisera mig igen för löpning i Sveriges mer omväxlande väder.

Kuperade gator med fantastik utsikt!

Löpning med pannlampa.....

Jag och hunden jagar skuggor i Skatås!

Den här veckan har det blivit lite gott och blandat med löpningen. Har som vanligt avverkat några kilometer med joggingvagnen, men också kört ett kort pass på löpbandet, ett spinningpass och mörkerlöpning. Under början av hösten och vintern blir det lätt att tempot i löpningen dras ner. De flesta har redan haft sin urladdning med tävlingar och nästa mål ligger troligen en bit fram. Dessutom är det mörkare, kallare och om möjligt mer nederbörd vilket gör att motivationen kanske tryter.

Ett sätt att hindra den här löpardepressionen är att skaffa en pannlampa. Jag gjorde höstens första löptur med pannlampa den här veckan. Lånade en stark lampa från jobbet och sprang en kort men ganska kuperad runda tillsammans med hunden i Skatås. Jag sprang den upplysta 8:an mot Bertilssons Stuga och sedan vek jag av in i mörkret, tände pannlampan och sprang upp i "Hästebackarna" och vidare runt lilla Delsjön.

Att springa med pannlampa ger en ny dimension till löpningen. Min upplevelse är att mörkret gör att det känns som om jag springer fortare än vad jag i realiteten gör. På något sätt blir jag också automatiskt mer fokuserad på just löpningen. Det kanske beror på att det är tystare under natten och att det kompakta mörkret gör att jag mer sluts in i min löparbubbla. Mörkerlöpning i ljusskenet från en pannlampa gör också att gamla uttråkade / uttjatade stigar blir nya. Naturen och omgivningen ser annorlunda ut. Backarna bara dyker upp och helt plötsligt har jag sprungit upp för dem och vidare. Det finns de som är rädda för mörkret men för mig är det nästan tvärtom. Jag uppskattar mörkret, känner mig trygg och mörkret ger mig faktiskt energi. Tystnaden, mörkret och ensamheten gör att mina sinnen skärps och det blir lättare att reflektera över löpningen och livet. 

Vad har ni för erfarenhet av att springa i mörkret och vilken pannlampa använder ni?

Nästa vecka blir det dock mer sol och värme för mig, då far jag till Alicante. Löparskorna åker med i bagaget. Pannlampan och troligen även bloggen får vänta tills jag kommer hem. Ha det skönt i mörkret!

Provlöpning Finalloppet!

Banprofil Långa Banan 18.8 km

Runt Göteborg finns det en hel del löpartävlingar. Fler och fler av dem har insett hur bra reklam det är med provlöpningar. Det är en perfekt chans för att kolla in en bana och samtidigt få bra träning. Dessutom brukar det finnas vätskekontroller och då slipper du släpa med dig egen dryck.

I lördags var jag och Linus samt ca 148 andra löpare och provsprang Finalloppet i vackra men lite kyliga Skatås. Vi valde att springa den långa banan på 18.8 km och att starta i den lite snabbare gruppen. 

Den klart roligaste biten av banan är den som är mellan 9 och 13 km. Där är det mest löpning på kuperad stig och även en del teknisk sådan.

I den snabba gruppen var tanken att tempot skulle ligga runt 5 min/km, men som vanligt blev det en liten utbrytargrupp som höll ett något högre tempo. Jag hängde på den lilla gruppen till ungefär 2 km innan mål där jag valde att ta det lite lugnare den sista biten.  Det blev löpning i 1.31 h med ett snitt på 4.45 min/km.

Efter löprundan bjöd Göteborgs Skidklubb på varm saft och smörgåsar.

Svett är fett som gråter.

Är ett citat som är taget från Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om honom men det här "ordspråket" har faktiskt en poäng. Dessutom tycker jag att han har en ganska sund inställning till mat och träning. Han ser också ut att behärska konsten att springa barfota, vilket kan ses i följande halvgamla klipp från nyhetsmorgon.

För egen del har jag också svettats något även den här veckan. Framförallt bakom min och barnens favoritfarkost - joggingvagnen. Jag har nog sagt det förut, hade det funnits en OS-gren i joggingvagn, då skulle jag bära landslagsdräkt.

I tisdags tog jag med farkosten och barnen till tisdagsträningen och löparkvällarna inför Göteborgsvarvet. Det var snabbdistans på schemat och den skulle springas på mestadels cykelbanor. Därför funkade det bra att hänga på med joggingvagnen. Själva snabbdistansdelen var på ca 4 km och jag lyckades putta igång ekipaget till ca 4.10-tempo i snitt. Barnen var nöjda, skrattade och hejade ivrigt på för att jag skulle komma ifatt andra löpare.

Igår hade jag tänkt att ta mig till gymmet för att svettas på crosstrainern. Men det var en strålande höstdag, sol och vindstilla. Därför hade det varit snudd på hädelse att inte springa utomhus. Med lätta ben och ett lika lätt sinne blev det en mils löpning tillsammans med hunden i strax under 4.30-fart.

Idag är jag tillbaka till en annan verklighet. Föräldrarledigheten är över för den här gången - tiden springer bokstavligen iväg. Båda barnen går nu på förskolan och jag jobbar igen. Får se framöver hur livspuzzlet kommer att se ut med heltidsjobb, hämtning och lämning på förskola samt allt annat som ingår i mitt liv........

Fem skogar!

Idag blev det ett pass med F&S i Kungsbacka. Dagens löprunda skulle springas genom fem olika skogar och kallades därför, helt enkelt för fem skogar. Själv han jag med fyra vackra höstskogar och ca 2 mil innan jag var tvungen att avvika hem för att ta hand om barnen. Riktigt trevlig social löprunda men ändå effektiv. Då rundan i förväg var känd med några alternativa vägar var det bara att välja och vraka, d.v.s en slags fartlek där du kan springa längre / före och sedan hämta hem eller ta någon backe dubbla gånger o.s.v. Det blir definitivt fler söndagsrundor med F&S.

För övrigt har veckan bjudit på ca 5.2 mils bra och blandad löpning, men också en del annan träning som t.ex. crosstrainer, spinning och styrka. Den alternativa träningen ser jag som ett sätt att hålla uppe konditionen på ett skonsamt sätt under höst / vinter och att inte bränna ut sig helt på löpningen. Dessutom tror jag att lite alternativ styrketräning för bål och ben förhoppningsvis kan hjälpa mig att bli en bättre löpare slash vackrare människa.......

W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon 2013

Bilden är lånad från sandsjobackatrail.se

Dags för ett litet nytt mål och en ny nedräkning. Eller - det är nog fel att kalla det för ett litet mål. När jag sprang W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon förra året, tänkte jag när jag stapplade i mål - aldrig mer. I bastun en halvtimme senare när kroppen och hjärnan började tinas upp beslöt jag mig för att köra igen och snart öppnar anmälan - den 20 januari 2013 i gryningen springer jag förhoppningsvis ut på de vackra vidderna i Sandsjöbacka. Märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur vi löpare är funtade - ställa upp i ett marathon mitt i smällkalla vintern eller om man skall vara petig ett ultra vintermarathon då banan faktiskt är ca 43 km. Men det är fantastiskt rolig löpning och samtidigt lika fantastiskt jobbigt då banan innehåller mer än 900 höjdmeter och en hel del riktig traillöpning.

En sak som jag tänkte på där i bastun förra året var - jag måste definitivt springa mer trail och backintervaller inför nästa års tävling. Med dessa ord ekandes i huvudet blev det idag en sväng till Rigortorpet och löpning på deras milrunda, som idag var en ganska blöt historia. Jag och hunden bjöds på lera, stigar som blivit bäckar och fin teknisk löpning men i det stora hela är det dock ändå en light version av den stora utmaningen. Sista biten springs på en mosse och idag var det var riktigt rolig att trycka på lite extra, trots att benen på vissa ställen sjönk ner till knäna. Mossintervaller är kanske - tha shit om Ni ursäktar uttrycket. I vilket fall var det här förhållandevis lugna passet en riktig lisa för själen. En kontrast till Lidingöloppet - folktomt och tyst, bara jag, hunden, höstlöv, stigar och vacker natur.

Igår var det mer puls då jag körde backintervaller med IF Rigor. Den här gången var benen lite möra efter Lidingöloppet, därför försökte jag ta det lite lugnt. Jag tror att det var därför som passet blev väldigt givande. Det kändes som om jag hade ett bra flyt i löpningen genom hela passet, men ändå var det rejält ansträngande.

Förhoppningsvis fortsätter jag på den här inslagna linjen och kan då i januari 2013 känna mig väl förberedd inför loppet och utan hybris springa från Kungsbacka till Mölndal.

Här följer en kort filmsnutt som jag lånat från en av arrangörerna, Robert Rundqvist. Den visar hur det kan se ut på banan i januari månad. Filmaren har för övrigt en riktigt trevlig löparblogg, Benen på ryggen.

Lidingöloppet del två....

Nej.....jag var inte redo. Varken mentalt eller fysiskt. Har tidigare i ett inlägg, där jag hade provsprungit de sista 22 km på banan, skrivit att jag inte var så imponerad av banan. Jag ändrar mig - tar tillbaka allt - Lidingöloppet skall härmed respekteras.

Jag var redo på så vis att min veckouppladdning innan loppet var bra, jag bodde med min familj på gångavstånd från Lidingövallen, mina skor och klädsel var bra, Enervit-paketet var perfekt - egna depåer med färdigöppnade gels m.m. Min förkylningskänsla var på tävlingsdagen försvunnen och för att lite citera Kenneth Gysing från senaste Runners World - den enda allvarligare sjukdomen jag möjligen lider av just nu är hybris. Vädret gick inte heller att klaga på och arrangemanget var proffsigt - upplagt för folkfest och en löpareufori för mig. 

När jag väl stod på startlinjen i startgrupp 1C, då var jag inte redo. Kände jag mig varken tänd eller spänd. Lugn som en filbunke och den där riktiga tävlingskänslan fanns inte där. Helt plötsligt gick startskottet och jag tryckte även lite lojt start på min Garmin. Första biten är rejält trång då det blir en ketchupeffekt av alla löpare som skall ut från lerfältet i Koltorp och sedan samsas på en motionsslinga. Störde mig något på alla lite finare löpare som prompt var tvungna att tvärnita inför varje lerpöl och på så vis stoppa upp alla andra bakom. Min första km sprangs på 4:35 min. Trängseln fortsatte och det blev en väldigt ryckig löpning fram till ca 8 km och Kyrkviken. Därefter släppte det något. Milen passerades och när jag kollade klockan hade jag varit ute i ca 46 min och kunde redan där konstatera att min form troligen inte räckte till sub 2:15. Mina ben började kännas lite sega och mentalt var jag fortfarande inte riktigt i någon tävlingsfas. Det var mer en känsla av - Jaha...här springer jag....och särskilt roligt är det inte. Ändå tyckte jag att sträckan rullade på bra och jag plockade kilometer efter kilometer utan att tänka på något, jag bara sprang - utan känsla eller mål.

Vid 18 km började jag plötsligt få krampkänningar i vaderna och benen blev väldigt stumma. Två mil klockades på ca 1.35 och nu var jag vid Grönsta. Här fick jag plötsligt tankarna - jag kliver av, DNF:ar, varför fortsätta, vad gör jag här o.s.v. På något sätt, möjligen var mina nervbanor för sega för att hinna skicka tankarna till benen, sprang jag upp för Grönstabacken och vidare. 

Började också, förutom krampen i vaderna, få kramp i vänster skinka. Mycket märklig känsla. Mina kilometertider dippade ner till över fem minuter per km. Varje liten uppförsbacke blev tung och jag bestämde mig tidigt för att promenera i Abborrbacken. Precis som under Stockholm Marathon blev det nu fokus på ett genomförande och att ta sig i mål.

Efter Abborbacken och den högsta punkten blev jag tvungen att stanna för att knyta om mitt vänstra skosnöre, trots dubbelknut. När jag började springa igen hade jag ingen känsel i vänster ben och min springstil de närmsta hundra metrarna måste varit ganska komisk eller möjligen en ny konstform av löpning. I vilket fall släppte den temporära förlamningen och jag kunde utan någon större njutning lufsa fram till nästa kända backe, Karins Backe. Där blev det åter gång innan jag joggade de sista två kilometrarna till mål.

Vid sidan av den leriga upploppsrakan innan mål stod min fru med barnen. Min äldsta tös satt på sin mammas axlar och skrek heja pappa och för första gången på 30 km kände jag riktig glädje. Jag ångrar att jag inte stannade till och gjorde en high-five med dottern och att jag inte tog mig tid att ge min fru en kyss - för min sluttid betydde ändå inget för mig.

Sprang in i mål på 2:32:27 och kunde konstatera att det var skönt att sluta springa......

En analys av min prestation är kort.

Det som främst saknades var löpstyrka. Nu blir det till att köra backintervaller mer regelbundet. Ett bra sätt för mig är att baka in dem som en del i andra pass, d.v.s kombinera vanliga släta intervaller med backintervaller samt tröskelpass i kuperad terräng. På så vis tränar jag min kropp att kunna behålla tempot och tåla den belastning som det blir under lopp som är kuperade och långa.

En annan analys jag gjorde under loppet var att det finns fantastisk många duktiga kvinnliga löpare. Framförallt märks kvinnorna på de längre distanserna. Under Lidingöloppet blev jag omsprungen av massor av kvinnor som med jämn takt, raka ryggar och fast blick, bara malde på - de kvinnorna var definitivt redo.

Nu ser jag för egen del framåt mot lite nya mål och utmaningar. Den första innehåller en hel del backar och mer om det och hur jag skall bemöta dem kommer jag skriva om inom kort.