Provlöpning Salomon Trail Tour Kåsjön!

http://salomontrailtour.se/

Mitt trailtema fortsätter. I tisdags tog jag med mig löparkompisen Linus till Kåsjön och en provlöpning som Sävedalens AIK höll i inför Salomon Trail Tour den 1 sept. Provlöpningen den här gången var i intervallform och handlade egentligen mer om teknik och tempoträning för underlaget på touren än en provlöpning av själva banan.

Vid 18-tiden hade en ganska stor skara löpare anslutit till den vackert belägna klubbstugan vid Kåsjön. Vi blev indelade i olika grupper beroende på löpkapacitet. De utgick från ditt resultat på Göteborgsvarvet, vilket i sig kan vara någorlunda svårt att översätta till en fart på trail. I vilket fall ställde jag mig i den snabbaste gruppen. Hade det funnits en grupp för övermodiga borde jag nog ställt mig där.

Min grupp bestod av ca 7 personer. De flesta magra, långa orienterare som var iförda heltäckande klädsel och terrängskor med dubb, själv hade jag linné, kortbyxor och mina relativt hala men sköna Minimus Trail på fötterna. 

Då det var ohyggligt mycket knott drog vi iväg direkt på en lugn uppjogg fram till en snitslad bana som låg ute på en udde vid Kåsjön. Banan var kuperad, ca 1300 m lång och underlaget bestod av stig blandat med stora och små stenar, blåbärsris, rötter, lera, sump, grenar, bäckar och nedfallna träd m.m. En riktigt fin trailbana med andra ord. Orienterarna var löpsugna och vips drog vi iväg på första intervallen. Jag hamnade obevekligen sist i klungan då de andra formligen flög fram på banan. Mest imponerad var jag av deras fart nedför och hur de i kurvorna låg klistrade som formel-1 bilar. Själv kände jag mig som Bambi på hal is och min puls skenade iväg direkt. Efter intervallen blev det 200 meter gå / joggvila uppför en backe för att direkt starta nästa intervall. Fyra stycken tuffa intervaller blev det innan vi joggade tillbaka till klubbstugan. 

Mina skor och ben var leriga, även Linus dylika. Därför gick vi ned till Kåsjön och doppade benen med skor och allt. Det var riktigt skönt att stå med benen en stund i det kalla vattnet och jag dagdrömde om att en dag få springa i fjällvärlden på någon vacker led, helt kravlös och att efter löpningen få ställa mig i en kall bäck.

Sammanfattningsvis var det ett riktigt roligt pass, med trevliga löpare och en kul bana. Mycket bra att få öva att springa fort på tekniskt underlag. Annars tycker jag att är det lätt att hamna i en ganska lugn lunk på svårt underlag. Dessutom är det bra för ödmjukheten att springa med så duktiga traillöpare som det fanns här!!

På torsdag blir det troligen ett långpass med hunden och det skall jag nog lägga i Sandsjöbackas naturreservats fina terräng.

Provlöpning Lidingöloppet!

Vägvisare för Lidingöloppet!

Jag har varit med min familj och besökt hälsans ö - Lidingö. Då vi bodde väldigt nära Lidingöloppsbanan passade jag på att lägga veckans långpass på den. Jag joggade till Lidingövallen och sprang de sista 22 km på banan. Banan är väldigt bra märkt med bl.a. blå/vita skyltar och på de ställen där den springs på asfalt finns det pilar ritade.

Bra markeringar vid vägval!

Lidingöloppet är inte bara 30 km utan det finns bl.a. 10 km eller 15 km som alternativ. De banorna är också märkta. Mitt intryck av banan var att jag faktiskt trodde den skulle vara värre. Bitvis är den småkuperad (framförallt mellan 16.5 - 21.5 km) och några höjdmeter finns det att besegra. Jämför jag banan med t.ex Sandsjöbacka Trail Marathon eller det senaste loppet jag sprang, Lerum Vildmark, känns Lidingöloppet ganska platt.

Nu sprang jag banan extremt lugnt och med lite transportjogg till vallen och sedan hem från Grönsta gärde blev det ca 25 km på 2 timmar och 11 minuter.  Om jag skall klara tiden för en silvermedalj måste jag springa de 30 km under 2 timmar och 15 minuter och det är ingen barnlek. Det gäller att hitta ett bra flyt bland alla korta upp- och nedförsbackar.

Fin omgivning!

Informativa km-skyltar!

                                 

Annars bjöd banan på fin natur och lättlöpt underlag, mest bestående av normalt motionsspår. Det fanns km-markeringar som förutom att tala om hur långt det var kvar även beskriver den km som ligger framför dig. Riktigt trevligt, men det som på skyltarna ibland beskrevs som stigar, upplevde jag som rena autobahn. 

När det gäller de berömda backarna Abborrbacken och Grönstabacken blev jag faktiskt inte så imponerad. Den först nämnda Abborrbacken ligger ca 25 km in i loppet och skall ha en stigning på 48 m över havet på en sträcka av 550 m. Det som är jobbigt med den backen förutom att den ligger sent in i loppet är troligen att många luras att tro att den är slut tidigare än vad den är. Grönstabacken tyckte jag inte alls var farlig. Däremot tror jag att den sista backen, Karins backe (28 km) kan vara riktigt tung.

På Lidingöloppets hemsida finns det några filmer med tips om banan. Länk till den kommer här.

För mig var det bra att ha sprungit banan och få en känsla av hur jag bör lägga upp träningen. Tror på min plan att springa långpassen i terräng för att naturligt få in backar och utförslöpning och då träna på att hålla ganska jämn fart. Mellan dessa långpass lägger jag in terrängintervaller och snabbdistans. Idag när det ändå var sommarsolstånd (längsta dagen och kortaste natten) sprang jag även en sen lugn distans, 10 km på mycket tekniska stigar. Fin träning för massa små konstiga muskler i fötterna och benen.