Dagen efter.....LL30

Här var det bara att gå....

Igår sprang jag Lidingöloppet. Åtminstone kändes det som jag sprang fram till ungefär 20 km, sedan var jag för första gången i min löparhistoria nära en DNF. Sista milen blev en kamp mot mina allt mer krampande vader. Släpade mig i mål, ivrigt påhejad av min underbara familj, på 2.32. En bra bit från "silvermedaljen". Jag är varken besviken eller nöjd och återkommer snart med en mer detaljerad rapport över mitt Lidingölopp.

Pre-Lidingöloppet....

Är på plats i Lidingö, har hämtat ut nummerlappen, besökt mässan och försöker nu hitta tävlingsstämningen. Känns som en liten ful förkylning ligger lite latent i kroppen och bara väntar på att poppa ut....annars är det bra. Skall hälla i mig lite Immune-mjölk och se om det motar Olle i grind.
För övrigt är det regnigt i Stockholm eller det mer positiva synsättet - gott om syre i luften.
Jag bor bara ett par hundra meter från Lidingövallen, vilket känns riktigt lyxigt. Hela familjen är med och supportrar.
Kvällens uppladdning får bli god mat, ett glas vin, en öl och ett varmt bad.
Det skall bli roligt att springa backe upp och backe ned imorgon - mitt mantra blir nog - kötta på - Lidingöloppet handlar ju bara om några få minuter av mitt liv....helst mindre än 135 minuter.....

Formtoppning Deluxe inför Lidingöloppet!

Avslappning på Asia Spa.

Iskaret skulle alla löpare ha hemma!!!

Ganska nice pool....med massagestationer!

I söndags började mitt försök till någon slags formtoppning, d.v.s dra ned på löpningen, mer vila för att ge kroppen maximal återhämtning och mer boost inför Lidingö nästa helg.  Under söndagen blev det en kort lugn runda på 6 km med joggingvagn, barnen och hunden. När jag lade in passet på jogg.se hamnade jag på exakt 2000 km i total löpning, hittills under 2012. I måndags blev det ytterligare tio lugna kilometer med joggingvagn och hund. Tiden mellan de två rundorna spenderade jag och min fru i Varberg och på Asia Spa - helt utan barn och hund. Det blev massor av god mat, sköna bad och även massage av rygg och ben. Vi gled graciöst omkring i våra yukata i nästan ett helt dygn. Perfekt för trötta småbarnsföräldrar och helt suveränt för min lite slitna löparkropp. Kan verkligen rekommendera en övernattning med SPA på Varbergs Stadshotell. Idag är jag tillbaka till de vanliga rutinerna. Inskolning för min minsta tös stod på schemat. Allt fungerar än så länge perfekt och jag fick lämna förskola en liten stund. Jag missar min träning med IF Rigor ikväll, eftersom min fru jobbar. Därför blev det en kort runda till gymmet och löpbandet. Sprang 2*2000m  i 3.52-tempo med 500 m joggvila följt av 1000m i 3.45-tempo. Skön känsla i benen men ganska svettigt. Resten av veckan fram till lördagen blir det troligen vila från löpningen. Eventuellt någon alternativ träning som simning eller crosstrainer och kan jag inte hålla mig från löpningen får jag klämma in en lugn distans men då i myrfart..... 

Avsluta det här inlägget med en ny skön låt av Petra Marklund, som gjord för lugna sköna distanser i höstrusket. Lyssna och koppla av:

Löpning och smärtstillande!

Idag har jag varit med Linus och sprungit i Skatås. En sväng på den välkända Skatåsmilen och ett varv runt Stora Delsjön, totalt 17.5 km. Det gav oss i runda svängar ca 190 positiva höjdmeter och lika många negativa d.v.s ca 390 höjdmeter. Lidingöloppet skall ha totalt ca 550 höjdmeter men då på 30 km. Det blev en bra runda i trevligt sällskap. Vi sprang mestadels i prattempo. Vad min form står inför Lidingöloppet - det vet jag inte riktigt. Formen jag har idag - den har jag på Lidingö eller som jag läste någonstans - är jag tjock idag är jag tjock på Lidingö. Det sistnämnda är dock inget större problem för mig.

På vägen till Skatås plockade vi upp två journaliststudenter. De hade av någon outgrundlig anledning hittat min blogg och då även mig. De ville gärna träffas och ställa lite frågor om löpning och smärtstillande. Det var två stycken riktigt trevliga blivande journalister som ställde sina frågor innan och efter rundan. De valde att inte följa med på vår runda utan stannade kvar inne i värmen på Skatås café. Kände att jag pladdrade på ganska osammanhängande. Det blir lätt så för mig när jag pratar om löpning. Finns ju så mycket nördigt att prata om. 

Min egen inställning till löpning och smärtstillande är att jag tror på att lyssna på kroppens signaler och inte stänga av med smärtstillande. Det skall göra lite ont ibland om du vill utvecklas som löpare och den typen av smärta eller träningsvärk är kroppens sätt att reparera sig själv och att anpassa sig till den belastning som löpningen innebär. Jag tror att du gör mer skada om du tar tabletter för att minska smärta under ett pass eller för att plocka bort eventuell träningsvärk efter. Värkmedicinen kan också ge skador vilket du kan läsa om eller höra om på följande länk från Sveriges Radio. Värken kan också bero på att du belastar något som är för svagt och som egentligen behöver tränas upp. Som exempel - börjar du få känning av en hälsena kanske det är en idé att göra en punktinsats där tidigt, d.v.s göra tåhävningar eller dylikt för att stärka dina leder, ligament, muskler och senor just där. Om du tar tabletter försvinner naturligtvis smärtan just där och då, men problemen kvarstår och kan bli värre med tiden. 

Nu har jag varit förskonad från löprelaterade skador och är kanske lite färgad av det och dessutom är jag en vanlig amatör och motionär. Kanske beror det också på mina ovanstående reflektioner eller möjligen ren tur? 

Vad är Er inställning till löpning och smärtstillande och tror Ni att det är vanligt bland motionärer att träna löpning samtidigt som man tar smärtmediciner?

Fartlek!

Ett litet tema just nu i löparbloggsvären är "pressen att springa fort" eller tvånget att "prestera". Det skrivs bl.a. om alla löpargrupper som har ploppar upp (främst i Stockholm) där det främst handlar om att träffas på bestämda tider och köra tuffa intervallpass. Det finns många fördelar med de här grupperna bl.a. det sociala och att du troligen presterar och tar i lite mer än om du skulle springa själv. Nackdelen är naturligtvis att du p.g.a grupptrycket kanske springer för fort och riskerar skador eller att återhämtningen blir för kort mellan alla tuffa pass. En annan aspekt är att du under all press att prestera kan glömma bort glädjen med löpningen. 

För hög fart kan leda till skador.....

Ett bra sätt att behålla motivationen, slippa pressen och ändå utvecklas som löpare är att springa fartlek. En träningsform som lätt glöms bort mellan alla intervaller, snabbdistanser och lugna distanser. Fartlek sprang jag i tisdags tillsammans med IF Rigor och löparkvällarna inför Göteborgsvarvet. För egen del tycker jag att fartlek skall vara precis som namnet - en lek med farten. En del kör efter klockan t.ex. 2 min fort - 1 min sakta o.s.v. Det tycker jag blir lite för likt intervaller och mitt förslag är att springa på känsla, lägga in fartökningar spontant och kanske strunta helt i GPS-klockan. Med fördel kan du använda en kuperad slinga och öka i uppförsbackarna - över krönet och sedan jogga lugnt fram till nästa backe då du trycker på igen. Går det för lång tid / sträcka mellan backarna kan du lägga in en fartökning spontant. För nybörjaren är det ett bra sätt att vänja kroppen vid fartökningar och för den vana löparen går det att få fartlek till ett hårt men roligt pass. Om du vill springa fartlek i en grupp är ett förslag (om Ni inte är allt för många) att en löpare börjar med att bestämma när fartökningen kommer och hur lång, nästa bestämmer längden på vila och sedan var nästa ökning kommer o.s.v. Bara du själv eller fantasin sätter gränser....

Risveden Terräng 2012!

Leriga skor efter en härlig tur!

Igår var det dags för Risveden Terräng 2012. Ni vet loppet som marknadsför sig som sjöarnas och backarnas lopp, samt som västra Sveriges tuffaste terränglopp. Det som är 17682 m långt och har en höjdskillnad på 225 m, 22 stycken backar varav den brantaste har en lutning på 7.14 %.

Vädret var på sitt bästa humör - soligt ca 15-16 grader och måttlig vind. Redan när jag närmade mig tävlingsområdet i Sjövik märktes det att det här var ett välordnat lopp. Tydliga skyltar som visade vägen. Väl på plats var det p-vakter som hjälpte till att få bilarna parkerade med millimeterprecision. Lätt att hämta ut nummerlapp, lämna in värdesaker och hitta startfållan m.m. Många andra arrangörer av motionslopp skulle kunna hämta inspiration från Risveden Terräng. Proffsigt på plats, innan start, under (funktionärer som under loppets gång talade om hur banan såg ut framöver etc) och efter tävlingen. Dessutom har de snabb uppdatering av resultat och övrigt på deras hemsida och andra sociala medier. Lägg därpå en smart marknadsföring. Bra jobbat av Sjöviks SK.

Bild lånad från risvedenterrang.se

För min egen del var det med ett leende på läpparna jag stod på startlinjen. Mina ben var tyvärr sega redan innan start- vilka de konstigt nog har varit hela veckan efter förra helgens lilla millopp. Men kul tänkte jag ändå ha. Första km sprangs som vanligt för fort på 3.50 min och sedan var det några km som pendlade 4-tempo till 4:27 min/km. Jag hamnade ganska snabbt in i en behaglig position i loppet och bestämde mig för att försöka hålla den istället för att jaga efter något slags rekord. Efter ca 6 km dök väggen eller loftet upp. Där gick jag som de flesta andra. Hällde lite vatten över huvudet och sprang vidare på de fina, lerig och tekniska stigarna. Min för snabba start började nu betala sig, benen blev stumma och tempot sjönk. Jag hade inte ens lika lätt att dra på tempot i nedförsbackarna som jag brukar. Jag gjorde nog också misstaget att bli för bekväm på stigarna istället för att försöka trycka på. Banan sprangs nu på bitar av vacker John Bauer skog, stigar, leriga nedförsbackar, spänger och grusväg. Sista två kilometrarna är egentligen en enkel transportsträcka på flack grusväg och asfalt. Mina ben var där rejält stumma och jag kunde svårligen hålla för mig en anständig fart. Jag hade sololöpt i ganska många km men här blev jag omsprungen av några stycken. Upp för sista "lilla" backen - jag glömde att räkna de 22 backarna - och in i mål på 1:25:55. Helt ok då mitt mål var runt 1:25. Tills nästa år skall jag ha kört mer backträning och kanske lägga upp taktiken lite annorlunda. Dessutom är det som jag sagt tidigare - vill du bli en bra traillöpare - då får du springa trail. För mig har det blivit lite väl mycket asfaltsnötande den sista tiden. Just nu tänker jag ställa upp på Risveden Terräng 2013 (den 14 sept) men då med mer erfarenhet och ännu fler trailrunningmil i kroppen.

Kullavik Hamnlopp!

Upploppet på Kullaviks Hamlopp!

Igår var jag i de fashionabla kvarteren i Kullavik och sprang deras Hamnlopp. Det är ett ganska litet motionslopp, men som ändå erbjuder lopp i olika distanser och klasser för både barn och vuxna. Jag ställde upp i 10 km. 

Som vanligt när det gäller den här typen av motionslopp var det lite lätt rörigt innan starten. Dels blev starten försenad och sedan är det den vanliga visan om var själva startpunkten är och hur lång fram vågar jag ställa mig o.s.v. Men på något sätt gör de här sakerna att loppen blir lite charmiga och mer opretentiösa. 

Min egen uppladdning inför loppet var egentligen noll. Jag såg tävlingen mest som ett bra snabbdistanspass i veckoplaneringen.

Jag trodde att banan skulle vara ganska flack och snabb, men det visade sig inte alls stämma. De första fem km innehöll en hel del korta och branta backar. Som vanligt öppnade jag ganska optimistiskt och den första km sprangs på runt 3.40 min. Efter 3-4 km hamnade jag i en liten dipp - vilket jag ofta gör på millopp.  När skylten för fem km passerades hamnade jag åter i rätt rytm i både löpningen och tankar. Sista halvan av loppet var platt, men en hygglig motvind gjorde det ganska hårt ändå. Jag koncentrerade mig på att hålla mitt tempo och min placering. Ingen sprang förbi mig och jag kunde springa in i mål på 39:15 och det räckte till en tionde plats.

Det här var mitt tredje millopp i år. Mitt mål har varit Sub 40 och det har jag fixat på samtliga, på så vis känns det stabilt. Under sommaren har dock fokus inte varit på aerob träning och att bli snabbare på milen, utan mer på trail running, tröskelpass och lugnare distanser d.v.s uthållighet. Ser jag in i kristallkulan och ett år in i framtiden, hoppas jag på en stabil tid under 37 min. 

Har lite svårt att bestämma mig för vilken distans som är min favorit men ett är klart - milen är en hård distans. Min tidiga dipp på millopp beror troligen på mitt centrala system, d.v.s hjärta och lungor. Har märkt att jag ofta på milen, snabbt får en hög puls innan den eller jag hittar rätt tempo. Då är det lätt att det blir lite negativa tankar och att hjärnan vill att jag skall ta det lugnare - tänk om jag får kramp o.s.v.? När jag passerat halva distansen har det mentala hunnit i kapp och trots att sista biten är tung går det oftast bra att kräma ut lite till ur kroppen. Mina lokala system - benen brukar det inte vara några problem med på distanser upp till en mil. Med det sagt så trivs jag nog bättre på lite längre distanser och gärna i kuperad terräng och tekniska stigar som ger en annan mental utmaning.

Kullaviks Hamnlopp var ett trevligt lopp med en fin bana. Inför Risveden Terräng och Lidingö var det för mig, perfekt med den kuperade banan. Det är också alltid kul när folk står utanför sina trädgårdar och hejar, det ger en fin familjär stämning.

Extra roligt var att min egen familj / fru och barn dök upp och förgyllde loppet. Min äldsta tös pratade löpning en bra stund efter loppet. Roligt var också att en kollega och vän till mig - Johan - också sprang loppet. Han och hans fru sprang tillsammans från start till mål - ett riktigt trevligt sätt att genomföra ett lopp.

För övrigt är jag nöjd med den här veckan. Lite över 7 mils löpning med både kvalité och lugna distanser.

Nu laddar jag om inför nästa helgs drabbning - Risveden Terräng!