Idag sprang jag Åsaloppet 10km. Loppet startade i centrala Åsa kl. 14.00. Vädret bjöd på mulet men varmt och ganska kvavt. Hyggligt många löpare hade anslutit (gissar på strax över 200 st till 10 km). Arrangören hade nog inte räknat att så många ville efteranmäla sig då deras nummerlappar tog slut.
En hel del duktiga löpare fanns på plats bl.a. den tidigare nämnda "Musse" men även Oscar Käck var där samt löpare från Hälle IF och Solvikingarna. För övrigt tog Löp&Sko kliniken de tre topp-placeringarna med Musse på topp med tiden 29:34.
Vid starten ställde jag mig snett bakom Musse. Det gäller att ta chansen när den kommer...:-) Första km sprangs som vanligt lite för fort på ca 3:43 min, men då fick jag åtminstone se tätens ryggar under den kilometern.
Det flöt på ganska bra i värmen. Kände mig lätt i benen, trots ganska mycket löpning i veckan. Fick en liten dipp vid 4 km, men då var det en del längre backar med svag lutning.
Skulle vilja skriva att jag sprang som med eld i baken. Men så var det inte. Kan förvisso inte påstå att jag gled runt loppet, men har ändå reflekterat över att jag är en ganska bekväm löpare. Inte på så vis att jag drar mig för att springa i t.ex. snöstorm, regn eller kyla. Mer att jag gillar att springa bekvämt d.v.s att jag inte riktigt vågar trycka på det där lilla extra. Det finns naturligtvis för och nackdelar med det. Den främsta fördelen är att jag lättare håller mig skadefri och till viss del bli också löpningen, åtminstone för mig, lite mer lustbetonad.
Min regelbundna träning och glädjen för att springa gör att resultaten kommer ändå, om än lite långsammare.
I vilket fall kom jag igång igen efter 6 km-markeringen och kunde ganska kontrollerat springa ända fram till mål. Min tid blev 38:47 och jag hamnade på plats 21. Dels blev det ett personbästa och sedan är det kul att ha sprungit milen snabbare än sin egen ålder.
Sammanfattningsvis var det ett trevligt lopp och trots lilla Åsa eller kanske på grund av litenheten blev loppet en riktig löparfest. Det var ganska mycket publik längs den riktigt vackra banan och åskådarna gjorde verkligen sitt bästa för att göra loppet lättare.
Igår sprang jag Lerum Vildmark på 18 km. Loppet var helt rykande färskt och på deras hemsida propageras det som ett riktigt terränglopp. Därför var jag tvungen att testa det. Dessutom gillar jag mindre lokal lopp. Min plan var att springa det som ett bra träningspass. För att understryka det sista valde jag att springa i mina "barfotaskor" - New Balance Minimus Trail. Vilket skulle visa sig vara ett bra val.
Jag var på plats vid Härskogen ca en timma innan start. Loppet var välordnat med parkeringshjälp och värdeinlämning m.m. Nummerlappen var av den smarta sorten som har inbyggt tidtagningschip, du slipper krångel med att fästa ett chip i skon. Jag sprang några stegringslopp som uppvärmning och 10 minuter innan start ställde jag mig i startfållan. Vädret var perfekt med ca 16 grader, mulet och uppehåll.
156 löpare tänkte springa 18 km. Som vanligt hamnade jag längst fram i fållan, tillsammans med en grupp löpare från Solvikingarna. Jag såg också Yannick Tregaro i fållan. Han är en riktigt duktig löpare (sprang loppet på 1:19:14). Startskottet brann av och jag hittade ganska snabbt mitt eget tempo och fick en bra känsla. Första kilometrarna sprangs på en motionsslinga (5 km slingan vid Härskogen är riktigt fin). Det var smart av arrangören då får alla möjlighet att hitta sitt eget tempo och placering i tidigt i loppet, innan de smalare stigarna.
Efter ett tag svängde vi in på fina tekniska stigar.
Banprofilen visar att loppet innehöll en del höjdmetrar. Jag fick en lyckokänsla så fort jag började springa på stigarna. Även om farten blir betydligt lägre känns det som om jag springer snabbt på stigar. Mentalt är det också skönt då jag hela tiden var tvungen att läsa av terrängen framför mig. Det blir en extra dimension av löpningen och jag glömmer bort tröttheten. Dessutom var stigarna inramad av vacker natur och en del sjöar.
På den första biten av stigen höll jag ett hyggligt tempo men försökte att inte gå på för hårt. Tanken var som sagt att det hela skulle vara ett bra träningspass. Nu hade startfältet spridit ut sig ganska bra. Jag hade säkert hundra meter till närmsta löpare framför mig och låg själv och drog en liten grupp med löpare. Tyckte faktiskt att det var ganska skönt att vara den som drog. Det blev lättare att läsa av stigen och hitta sin egen väg. Alternativet att stirra in i någon annans rygg kändes just då inte särskilt lockande. Jag tror att jag här låg på runt 30-plats och lät några löpare springa förbi bl.a. en som sprang i fivefingers. Tänkte då - att han skall jag definitivt plocka senare.
Mitt skoval var riktigt bra. Bitvis var det lerigt och en del sumpmark vilket inte blir några problem med Minimusen. De torkar snabbt och blir inte tunga. Dessutom sitter de fast ordentligt och jag riskerade inte att tappa en sko i någon dyhåla. Jag sprang för övrigt förbi en som tillfälligt blev av med sin ena sko. På stigarna med mycket stenar och rötter är det skönt med en låg profil och att känna underlaget. Mer känsla och mindre risk att trampa snett. På de hala stängerna var det bara att korta ner steget för att inte halka. Den enda sträckningen som det var lite sämre var den delen som gick på en grusväg med lite större vassa stenar. Men så fort vi kom in på stigar igen, trivdes jag som fisken i vattnet.
Efter ca 6 km löpning var jag ganska ensam. Såg en löpare lite då och då långt framför mig och det var inte någon som flåsade mig i nacken. Här någonstans var det en vätskekontroll där de skrek att jag bara var 50 sekunder efter täten. Det kan vara ganska svårt att motivera sig att hålla uppe tempot när du springer själv, men jag försökte koncentrera mig på att få ett bra, skönt flyt på stigarna.
Ungefär halvvägs inne i loppet kom jag ifatt några andra löpare och en kortare sträcka sprang vi på ett lite annorlunda underlag, men jag sprang ändå som på räls.
Strax innan 10 km var det banans högsta backe. Där var det bara dumt att springa, så jag gick med långa steg och tryckte på med händerna på knäna, som ett riktigt trail-proffs. Se hur Kilian gör i följande klipp:
Efter backen blev jag omsprungen av en lång kille i Salomonklädsel. Han försvann i högt tempo och åter sprang jag själv fram till ungefär 13 km då jag kom ifatt en del av de som startat 10 kilometersloppet. Nu började det kännas lite segt, men helt lägligt hörde jag en löpare flåsa bakom mig och det gav mig lite extra energi. Det visade sig vara damvinnaren. När det var ungefär 2 km kvar av loppet blev underlaget åter en fin motionsslinga. Nu försökte jag öka takten för att skaka av förföljaren, men utan resultat. Vi lyckades dock gemensamt att plocka några löpare bl.a. killen med fivefingers. Ungefär 500 m innan mål lade hon i en högre växel och sprang förbi mig.
Själv sprang jag in i mål på tiden 1:26:49 och det gav en 26 plats. Vinnaren blev en Solviking, Mattias Jonsson, på fina 1:11:49. Han bloggar på Sub 2:30.
Jag var nöjd, både med min egen prestation men också med själva loppet. Lerum Vildmark kommer jag främst minnas för den vackra banan och för att jag under löpningen på stigarna kände mig lycklig. Springer gärna loppet fler gånger och tror definitivt att Lerum Vildmark kommer att vara populärare nästa år.
