Nyårsjogg och kort summering!

Jag hoppar över att skriva en nyårskrönika över mitt löparår. Gillar ni statistik är det bara att titta på bilden. Totalt sprang jag 2550 km under 2012. Det får jag allt vara nöjd med!

Jag har också hunnit vara med i tolv stycken tävlingar. Inte illa det heller, trots lite skiftande resultat.

Egentligen hade jag tänkt att avsluta det här året med att springa Sylvesterloppet. Det var ett riktigt trevligt lopp förra nyår, då det dessutom var perfekt väder med sol och nollgradigt. Men vädret idag, föga förvånande, bestod av regn och rusk. Därför kändes det inte motiverande att lägga 350 kr eller 35kr/km i efteranmälningsavgift. Blev istället en gratis nyårsdistans hemma med hunden. Vi sprang ca 13 km och emellanåt regnade det iskall järnspik.

Nu ser vi fram mot ett nytt hoppfullt år och kom ihåg att ingenting är omöjligt!

Gott nytt år!

Lördagsgänget utan gänget.....

Dagens höjdarväder.....

Halt trots dubb!

Idag var planen att springa ett långpass med "Lördagsgänget". När jag började fundera på att stiga upp vid 7.30-tiden hade snön slutat att falla och ersatts av ett ihållande regn som dessutom behagade att komma lite från sidan. Mörkt var det också och var inte kudden ovanligt skön. Jag lyckades dock kravla mig upp och dessutom hade jag redan lagt fram löparkläderna. Barnen skulle jag under tiden lämna till deras fantastiska morföräldrar. Drack en latté och fixade med barnen. Satte mig i bilen och märkte att tiden bara runnit iväg. Som en hänsynsfull familjefader har jag lärt mig att stress inte är bra - varken för mig eller barnen. Med andra ord missade jag samlingen vid kl 8.30 med ett par minuter och då hade de andra tappra löparna redan gett sig av. Bara att bita i det riktigt sura äpplet och försöka ge sig ut på en egen distansrunda och med lite tur hitta de andra. För mig blev det strax under 16 km i ca 4.50-tempo. Riktigt segt och trots dubbade Icebug var det halt i snömodden - typ ett steg fram och två bak. I efterhand visade det sig att jag inte varit allt för långt ifrån de andra löparna i mina vägval. Jag får verkligen skärpa mig och försöka passa tiden - jag behöver den här typen av pass och idag var jag i stort behov av draghjälp.

Det positiva var dock att jag verkligen gav mig ut trots det usla vädret. Nu får det bli ett kandelaberbad i det nyrenoverade badrummet och passa på att dagdrömma om en träningsresa till varmare breddgrader. Varför inte en resa till Playitas för att springa och samtidigt gå en kurs i Total Immersion d.v.s simning med fokus på uthållighet och rätt balans i vattnet. Någon som har lite pengar över????

 

Bra pass på löpbandet!

Som jag skrivit tidigare föredrar jag det riktiga livet och att springa utomhus från A till B. Jag tror också att det är karaktärsdanande att springa ute även vid dåligt väder. Men löpband är ett bra sätt att få till tempo eller intervallträning under vinterhalvåret då underlaget gör det svårt att hålla farten.

Förutom att det alltid är varmt och ingen motvind eller nederbörd finns det andra fördelar som t.ex. att det är ganska skonsam träning då löpbanden ofta är bra dämpade. En stor fördel är farten som går att styra exakt. Utomhus måste man springa på känsla, klocka, sträcka eller GPS, vilket gör det svårare att hålla en jämn fart. På bandet upplever jag det som att jag slipper tänka på viken fart jag håller utan kan fokusera på annat som t.ex. löpteknik. Du kan också styra över lutningen på löpbandet. För att efterlikna utomhusmiljön med motvind m.m. bör du ha ca 1% lutning på bandet.

Sedan kan jag ibland tycka att det är en rätt skön känsla att springa förhållande vis fort på bandet, då i jämförelse med de flesta andra som tränar på gymmet.

Jag har tre varianter av löpbandspass som jag brukar alternera mellan. Det första är tröskelpass som jag tidigare skrivit om i följande inlägg.

Det andra passet är intervallstegar. Det kan se ut som följande: 1% lutning på bandet, tio minuters lugn uppjogg följt av en stege på 6,5,4,3,2,1-min. Efter 6,5,4-intervallen är det 2 minuters joggvila och på resterande 1 minut. Avslut med 5-10 minuters nerjogg. Stegen springs antingen i en jämn fart eller progressivt d.v.s snabbare ju kortare intervall. Vid jämn fart går det bra att köra en ståvila istället och då en minut rakt igenom stegen. Under ståvilan hoppar du av bandet och ställer dig bredbent över det och låter bandet rulla. Efter en minut hoppar du på i farten. Vill du göra passet jobbigare är det bara att lägga på en stege till.

Den sista varianten är ett backpass. Där börjar jag med ca 5 minuters uppjogg. Därefter höjer jag hastigheten till normal distansfart eller strax över. För mig är det just nu runt 4.30-tempo. Jag ökar också lutningen till 2.5 % och springer 500 m. Därefter blir det en ståvila på ca 1 minut. Under vilan ökar jag lutningen ytterligare med 0.5% till 3% men behåller farten. Sedan hoppar jag på bandet i farten och kör en 500-ing till innan nästa ståvila. Jag fortsätter på det här viset upp till 7% lutning och därefter blir det en plan nerjogg. Passet ger alltså totalt 10*500 meter backe eller 5km löpning uppför. Passet börjar ganska lugnt men de sista intervallerna är riktigt tunga. Riktigt bra konditionsträning och styrka för benen.

Har Ni några egna favoritpass på löpbandet?

Spring inte över din förmåga.....

21 manliga träningsbloggar

Bild från Lifestyle fitness

Jag startade min blogg för att ha en slags öppen dagbok där jag kan skriva ner mina tankar om löpning och på så vis följa min egen utveckling som löpare. En annan aspekt var och är naturligtvis att om möjligt dela med sig av min kunskap, inspirera och få andra att inse glädjen med löpning.

Snowtrail - riktig löpning

Därför var det extra kul när jag idag kollade av min blogg och såg att den finns med i en artikel / blogg, Annika Persson Strong day från tidningen Lifestyle fitness. Min blogg finns nämnd under rubriken 21 manliga träningsbloggar. Det känns hedrande att hamna bland så pass duktiga och stora bloggar. Sådant gör det lättare att springa ut i kylan och att sedan med stelfrusna fingrar försöka skriva något intressant eller vettigt om träningen.

Löpband - artificiell löpning

För övrigt har det på sista tiden blivit lite kortare löprundor. Tiden har inte riktigt räckt till för långpass bland badrumsrenovering, julklappsköp, familjeliv, sjuka barn och arbete. För att skrapa ihop lite löpning har jag i livspuzzlet klämt in  bl.a. transportlöpning till jobbet och kort men vacker snowtrail. Det är riktigt skönt att ge sig ut och springa i både stad och natur när det snöat rejält. Naturen förändras och staden bli tystare. Ibland är det som att springa i en helt ny värld. Jag har också avverkat ovanligt mycket löpning på löpbandet. Från att ha varit ganska oäven till att springa på löpband har jag ändrat mig och hittat en del inspiration och bra pass på bandet också. Även om jag fortfarande föredrar "det riktiga livet". Jag återkommer med lite tips om bra pass på löpband i ett senare inlägg.

Lördagsgänget

Skärmdump från Icebug Winter Run Göteborg

De två senaste lördagarna har jag hängt på ett gäng trevliga löpare som springer varje lördagsmorgon vid 8.30-tiden. De växlar mellan bra kvalitetspass / intervaller och långpass. Dessutom har de inget konstigt namn som Running-någonting utan kallas helt enkelt för "Lördagsgänget". Det handlar inte om någon lunklöpning utan det är riktigt hårda pass. Något som jag verkligen behöver för att utvecklas som löpare.

Förra lördagen blev det ca 21 km för mig med ett snitt på 4.22 min/km, d.v.s runt 1.32 h på en halvmara.

Den här lördagen var det 10*3min intervaller med 1 min gåvila mellan. Ett bra pass då den hyggligt korta vilan håller pulsen igång och en intervall på 3 min går ändå bra att springa hårt. I princip blev det för mig 10*800 m.

Idag fick jag, för den här säsongen, inviga mina Icebug. Jag kan verkligen rekommendera skor med dubbar. Under rådande väderlek med snö och -12 grader är det skönt att kunna slappna av, ha ett bra grepp och kunna springa naturligt. Är Ni intresserade av vinterlopp i närheten av Göteborg kan jag förutom IWR-Göteborg tipsa om Sylvesterloppet som är ett millopp som springs på själva nyårsafton - ett kul sätt att springa ut det gamla året och in det nya.

Springa med Mustafa Mohamed.

"Musse" och en förvånad jag....

Som sagt den här månaden har för mig inneburit en rekordlåg mängd löpning men samtidigt en rekordstor andel simning. November månad har också varit en tung månad med tråkiga besked i min närhet. Löpning och träning i allmänhet blir då en bra ventil och möjlighet till eftertanke.

Månaden fick dock ett riktigt trevligt avslut. Jag fyllde 40-år och dagen började med en överraskning från min fru. Jag har tidigare i bloggen nämnt Mustafa Mohamed och använt samma rubrik fast då lite skämtsamt eftersom jag råkade springa i ett lopp som "Musse" var dragplåster i. Jag hade också förmånen att se en uppvisning av en formidabel Mustafa under Finnkampen.

Min fru hade snappat upp det här och hade i smyg på något sätt ordnat en exklusiv träning med Mustafa. Under morgonen på min födelsedag tyckte min fru att vi i familjen skulle göra en gemensam löprunda i Skatås. Jag tyckte det lät lite konstigt. Dessutom hade jag redan firat med ett glas bubbel. Men som inbiten löpare säger man inte nej till ett sådant förslag. Vi packade ihop familjen och åkte till Skatås i ett kyligt men väldigt vackert väder. På vägen säger min fru att jag inte skall springa med henne utan med Mustafa. Jag trodde inte riktigt på henne då, men blev samtidigt ganska nervös. Springa med "Musse"..........hur gör jag då och hur skall jag fixa det.

På plats i Skatås så står det faktiskt en helt riktigt och livs levandes Mustafa och väntar. Han går igenom dagens träning och jag presenterar mig lite lätt. Därefter springer vi ut i vackra Skatås. Vi börjar med en lugn uppjogg på 3km och hinner småprata lite. Löpare i allmänhet brukar vara trevliga människor men Mustafa är verkligen väldigt ödmjuk och sympatisk. Efter uppjoggen blev det lite löpskolning och några stegringslopp. Sedan hoppade Musse, som för övrigt tre dagar tidigare sprungit Florens maraton endast sex sekunder från sitt personbästa, upp på en cykel för att coacha mig under en intervallstege. Den var på 3,2,1-min med en minuts joggvila mellan och stegrande fart. Jag fick springa två serier och sedan hängde Musse med på en sista 3-minutare. Det hela blev ett givande och ganska lagom tufft pass. Jag fick med mig en del matnyttiga tips t.ex. att ibland strunta i klockan och lära mig springa på känsla (och gradera den). En ytterligare dimension var naturligtvis känslan att springa ihop med en stor löparförebild och se blickarna från de andra löparna vi mötte. De måste undrat vem jag var? Verkligen en toppenöveraskning, motivationshöjare  och upplevelse. Jag lovade att återkomma på min 50-årsdag......

Simma lugnt!

Den här månaden har hittills inte handlat så mycket om löpning eller bloggen. Det har faktiskt varit ganska skönt med ett mindre uppehåll, för nu börjar jag känna ett sug efter löpningen igen. Dessutom är det annat i min närhet som har tagit kraft, tid och energi. Det är både jobbiga och tråkiga saker men också sådant som är positivt.

Några timmar i bassängen har det dock blivit. Jag har hittat vissa likheter mellan löpning och simning, men mest handlar det om helt skilda världar. Simning eller crawl handlar väldigt mycket om att öka sin effektivitet genom att förbättra sin teknik. Löpning är mer pannben, bara att mala på, öka farten och lite mindre teknik. Vatten är som bekant betydligt tätare än luft och ger därmed mer motstånd och det motståndet besegras främst med bra teknik. När du springer är det bara att andas precis när och hur du vill. Under crawl med huvudet under vattnet blir andningen lite mer komplicerad. Andningen under crawl är något som jag precis har börjat knäcka koden för.

Löpning är för mig bl.a ett snabbt och lätt sätt att rensa huvudet, tänka och samtidigt få energi. Att crawla blir troligen ett suveränt komplement. När jag är under vatten, stängs världen ute och det enda jag tänker på är min teknik och andning. Jag slipper vardagsbruset och stressen. Det ger mig ett skönt lugn.

Jag börjar redan se fram mot våren och sommaren då jag kan komplettera löpningen och simningen fullt ut. Tänka att först springa runt en sjö eller mot havet för att sedan hoppa i vattnet och simma vidare. Ingen mobiltelefon eller annat som stör. Det kommer att bli grymt!

Streamline, väderkvarnen och krattan!

Är inte namn på något löppass eller löpskolning. Den senaste veckan har det inte blivit mycket löpning. En rejäl förkylning har satt stopp för det. I tisdags var jag dock kry igen och kunde därmed vara med på min första lektion i crawl som hölls av Triathlon Väst. Att kunna crawla är en av nästa års mål, nämligen att börja med swimrun och förhoppningsvis stå på startlinjen till Öloppet.

Första lektionen gav mersmak och trots att jag i princip aldrig har utövat crawl kände jag att det fanns ett visst hopp för mig. Mycket p.g.a. duktiga och inspirerande instruktörer som bl.a. lärde oss teknikövningar som väderkvarnen och krattan. Redan i kväll är det dags för en ny tvåtimmars lektion. Skall utveckla min streamline och ta ett steg till mot att bli en crawlmaskin.......

Barfotalöpning på stranden i Spanien.

 La Mata....

Hittade t.o.m lite fin trail...

Har varit med min familj i Spanien och bott i Quesada, som ligger nära Alicante. Perfekt väder, ungefär som en riktigt bra svensk sommar. Barnens morföräldrar var redan på plats när vi anlände och vi fick därmed en hel del hjälp med barnen. Därför hann jag också med lite löpning. Några rejält kuperade "lära-mig-hitta-i-närområdet-löpningar" samt  korta, ca 5 km, halvsnabba barfotapass på stranden. Riktigt skönt att trycka på i fin sand. Det känns i fötterna och benen att det är lite andra muskler som får arbeta. För övrigt kommer Salomon Trail Tour ha ett strandlopp nästa år. Det är i Falkenberg den 12 maj. Mer info hittar ni på följande jogg-tråd eller på facebook. Känns som ett mycket intressant lopp som nog hamnar i min kalender. 

Summa summarum var veckan i Spanien riktigt bra, både med och utan löpningen. Nu får jag börja acklimatisera mig igen för löpning i Sveriges mer omväxlande väder.

Kuperade gator med fantastik utsikt!

Löpning med pannlampa.....

Jag och hunden jagar skuggor i Skatås!

Den här veckan har det blivit lite gott och blandat med löpningen. Har som vanligt avverkat några kilometer med joggingvagnen, men också kört ett kort pass på löpbandet, ett spinningpass och mörkerlöpning. Under början av hösten och vintern blir det lätt att tempot i löpningen dras ner. De flesta har redan haft sin urladdning med tävlingar och nästa mål ligger troligen en bit fram. Dessutom är det mörkare, kallare och om möjligt mer nederbörd vilket gör att motivationen kanske tryter.

Ett sätt att hindra den här löpardepressionen är att skaffa en pannlampa. Jag gjorde höstens första löptur med pannlampa den här veckan. Lånade en stark lampa från jobbet och sprang en kort men ganska kuperad runda tillsammans med hunden i Skatås. Jag sprang den upplysta 8:an mot Bertilssons Stuga och sedan vek jag av in i mörkret, tände pannlampan och sprang upp i "Hästebackarna" och vidare runt lilla Delsjön.

Att springa med pannlampa ger en ny dimension till löpningen. Min upplevelse är att mörkret gör att det känns som om jag springer fortare än vad jag i realiteten gör. På något sätt blir jag också automatiskt mer fokuserad på just löpningen. Det kanske beror på att det är tystare under natten och att det kompakta mörkret gör att jag mer sluts in i min löparbubbla. Mörkerlöpning i ljusskenet från en pannlampa gör också att gamla uttråkade / uttjatade stigar blir nya. Naturen och omgivningen ser annorlunda ut. Backarna bara dyker upp och helt plötsligt har jag sprungit upp för dem och vidare. Det finns de som är rädda för mörkret men för mig är det nästan tvärtom. Jag uppskattar mörkret, känner mig trygg och mörkret ger mig faktiskt energi. Tystnaden, mörkret och ensamheten gör att mina sinnen skärps och det blir lättare att reflektera över löpningen och livet. 

Vad har ni för erfarenhet av att springa i mörkret och vilken pannlampa använder ni?

Nästa vecka blir det dock mer sol och värme för mig, då far jag till Alicante. Löparskorna åker med i bagaget. Pannlampan och troligen även bloggen får vänta tills jag kommer hem. Ha det skönt i mörkret!

Provlöpning Finalloppet!

Banprofil Långa Banan 18.8 km

Runt Göteborg finns det en hel del löpartävlingar. Fler och fler av dem har insett hur bra reklam det är med provlöpningar. Det är en perfekt chans för att kolla in en bana och samtidigt få bra träning. Dessutom brukar det finnas vätskekontroller och då slipper du släpa med dig egen dryck.

I lördags var jag och Linus samt ca 148 andra löpare och provsprang Finalloppet i vackra men lite kyliga Skatås. Vi valde att springa den långa banan på 18.8 km och att starta i den lite snabbare gruppen. 

Den klart roligaste biten av banan är den som är mellan 9 och 13 km. Där är det mest löpning på kuperad stig och även en del teknisk sådan.

I den snabba gruppen var tanken att tempot skulle ligga runt 5 min/km, men som vanligt blev det en liten utbrytargrupp som höll ett något högre tempo. Jag hängde på den lilla gruppen till ungefär 2 km innan mål där jag valde att ta det lite lugnare den sista biten.  Det blev löpning i 1.31 h med ett snitt på 4.45 min/km.

Efter löprundan bjöd Göteborgs Skidklubb på varm saft och smörgåsar.

Svett är fett som gråter.

Är ett citat som är taget från Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om honom men det här "ordspråket" har faktiskt en poäng. Dessutom tycker jag att han har en ganska sund inställning till mat och träning. Han ser också ut att behärska konsten att springa barfota, vilket kan ses i följande halvgamla klipp från nyhetsmorgon.

För egen del har jag också svettats något även den här veckan. Framförallt bakom min och barnens favoritfarkost - joggingvagnen. Jag har nog sagt det förut, hade det funnits en OS-gren i joggingvagn, då skulle jag bära landslagsdräkt.

I tisdags tog jag med farkosten och barnen till tisdagsträningen och löparkvällarna inför Göteborgsvarvet. Det var snabbdistans på schemat och den skulle springas på mestadels cykelbanor. Därför funkade det bra att hänga på med joggingvagnen. Själva snabbdistansdelen var på ca 4 km och jag lyckades putta igång ekipaget till ca 4.10-tempo i snitt. Barnen var nöjda, skrattade och hejade ivrigt på för att jag skulle komma ifatt andra löpare.

Igår hade jag tänkt att ta mig till gymmet för att svettas på crosstrainern. Men det var en strålande höstdag, sol och vindstilla. Därför hade det varit snudd på hädelse att inte springa utomhus. Med lätta ben och ett lika lätt sinne blev det en mils löpning tillsammans med hunden i strax under 4.30-fart.

Idag är jag tillbaka till en annan verklighet. Föräldrarledigheten är över för den här gången - tiden springer bokstavligen iväg. Båda barnen går nu på förskolan och jag jobbar igen. Får se framöver hur livspuzzlet kommer att se ut med heltidsjobb, hämtning och lämning på förskola samt allt annat som ingår i mitt liv........

Fem skogar!

Idag blev det ett pass med F&S i Kungsbacka. Dagens löprunda skulle springas genom fem olika skogar och kallades därför, helt enkelt för fem skogar. Själv han jag med fyra vackra höstskogar och ca 2 mil innan jag var tvungen att avvika hem för att ta hand om barnen. Riktigt trevlig social löprunda men ändå effektiv. Då rundan i förväg var känd med några alternativa vägar var det bara att välja och vraka, d.v.s en slags fartlek där du kan springa längre / före och sedan hämta hem eller ta någon backe dubbla gånger o.s.v. Det blir definitivt fler söndagsrundor med F&S.

För övrigt har veckan bjudit på ca 5.2 mils bra och blandad löpning, men också en del annan träning som t.ex. crosstrainer, spinning och styrka. Den alternativa träningen ser jag som ett sätt att hålla uppe konditionen på ett skonsamt sätt under höst / vinter och att inte bränna ut sig helt på löpningen. Dessutom tror jag att lite alternativ styrketräning för bål och ben förhoppningsvis kan hjälpa mig att bli en bättre löpare slash vackrare människa.......

W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon 2013

Bilden är lånad från sandsjobackatrail.se

Dags för ett litet nytt mål och en ny nedräkning. Eller - det är nog fel att kalla det för ett litet mål. När jag sprang W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon förra året, tänkte jag när jag stapplade i mål - aldrig mer. I bastun en halvtimme senare när kroppen och hjärnan började tinas upp beslöt jag mig för att köra igen och snart öppnar anmälan - den 20 januari 2013 i gryningen springer jag förhoppningsvis ut på de vackra vidderna i Sandsjöbacka. Märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur vi löpare är funtade - ställa upp i ett marathon mitt i smällkalla vintern eller om man skall vara petig ett ultra vintermarathon då banan faktiskt är ca 43 km. Men det är fantastiskt rolig löpning och samtidigt lika fantastiskt jobbigt då banan innehåller mer än 900 höjdmeter och en hel del riktig traillöpning.

En sak som jag tänkte på där i bastun förra året var - jag måste definitivt springa mer trail och backintervaller inför nästa års tävling. Med dessa ord ekandes i huvudet blev det idag en sväng till Rigortorpet och löpning på deras milrunda, som idag var en ganska blöt historia. Jag och hunden bjöds på lera, stigar som blivit bäckar och fin teknisk löpning men i det stora hela är det dock ändå en light version av den stora utmaningen. Sista biten springs på en mosse och idag var det var riktigt rolig att trycka på lite extra, trots att benen på vissa ställen sjönk ner till knäna. Mossintervaller är kanske - tha shit om Ni ursäktar uttrycket. I vilket fall var det här förhållandevis lugna passet en riktig lisa för själen. En kontrast till Lidingöloppet - folktomt och tyst, bara jag, hunden, höstlöv, stigar och vacker natur.

Igår var det mer puls då jag körde backintervaller med IF Rigor. Den här gången var benen lite möra efter Lidingöloppet, därför försökte jag ta det lite lugnt. Jag tror att det var därför som passet blev väldigt givande. Det kändes som om jag hade ett bra flyt i löpningen genom hela passet, men ändå var det rejält ansträngande.

Förhoppningsvis fortsätter jag på den här inslagna linjen och kan då i januari 2013 känna mig väl förberedd inför loppet och utan hybris springa från Kungsbacka till Mölndal.

Här följer en kort filmsnutt som jag lånat från en av arrangörerna, Robert Rundqvist. Den visar hur det kan se ut på banan i januari månad. Filmaren har för övrigt en riktigt trevlig löparblogg, Benen på ryggen.

Lidingöloppet del två....

Nej.....jag var inte redo. Varken mentalt eller fysiskt. Har tidigare i ett inlägg, där jag hade provsprungit de sista 22 km på banan, skrivit att jag inte var så imponerad av banan. Jag ändrar mig - tar tillbaka allt - Lidingöloppet skall härmed respekteras.

Jag var redo på så vis att min veckouppladdning innan loppet var bra, jag bodde med min familj på gångavstånd från Lidingövallen, mina skor och klädsel var bra, Enervit-paketet var perfekt - egna depåer med färdigöppnade gels m.m. Min förkylningskänsla var på tävlingsdagen försvunnen och för att lite citera Kenneth Gysing från senaste Runners World - den enda allvarligare sjukdomen jag möjligen lider av just nu är hybris. Vädret gick inte heller att klaga på och arrangemanget var proffsigt - upplagt för folkfest och en löpareufori för mig. 

När jag väl stod på startlinjen i startgrupp 1C, då var jag inte redo. Kände jag mig varken tänd eller spänd. Lugn som en filbunke och den där riktiga tävlingskänslan fanns inte där. Helt plötsligt gick startskottet och jag tryckte även lite lojt start på min Garmin. Första biten är rejält trång då det blir en ketchupeffekt av alla löpare som skall ut från lerfältet i Koltorp och sedan samsas på en motionsslinga. Störde mig något på alla lite finare löpare som prompt var tvungna att tvärnita inför varje lerpöl och på så vis stoppa upp alla andra bakom. Min första km sprangs på 4:35 min. Trängseln fortsatte och det blev en väldigt ryckig löpning fram till ca 8 km och Kyrkviken. Därefter släppte det något. Milen passerades och när jag kollade klockan hade jag varit ute i ca 46 min och kunde redan där konstatera att min form troligen inte räckte till sub 2:15. Mina ben började kännas lite sega och mentalt var jag fortfarande inte riktigt i någon tävlingsfas. Det var mer en känsla av - Jaha...här springer jag....och särskilt roligt är det inte. Ändå tyckte jag att sträckan rullade på bra och jag plockade kilometer efter kilometer utan att tänka på något, jag bara sprang - utan känsla eller mål.

Vid 18 km började jag plötsligt få krampkänningar i vaderna och benen blev väldigt stumma. Två mil klockades på ca 1.35 och nu var jag vid Grönsta. Här fick jag plötsligt tankarna - jag kliver av, DNF:ar, varför fortsätta, vad gör jag här o.s.v. På något sätt, möjligen var mina nervbanor för sega för att hinna skicka tankarna till benen, sprang jag upp för Grönstabacken och vidare. 

Började också, förutom krampen i vaderna, få kramp i vänster skinka. Mycket märklig känsla. Mina kilometertider dippade ner till över fem minuter per km. Varje liten uppförsbacke blev tung och jag bestämde mig tidigt för att promenera i Abborrbacken. Precis som under Stockholm Marathon blev det nu fokus på ett genomförande och att ta sig i mål.

Efter Abborbacken och den högsta punkten blev jag tvungen att stanna för att knyta om mitt vänstra skosnöre, trots dubbelknut. När jag började springa igen hade jag ingen känsel i vänster ben och min springstil de närmsta hundra metrarna måste varit ganska komisk eller möjligen en ny konstform av löpning. I vilket fall släppte den temporära förlamningen och jag kunde utan någon större njutning lufsa fram till nästa kända backe, Karins Backe. Där blev det åter gång innan jag joggade de sista två kilometrarna till mål.

Vid sidan av den leriga upploppsrakan innan mål stod min fru med barnen. Min äldsta tös satt på sin mammas axlar och skrek heja pappa och för första gången på 30 km kände jag riktig glädje. Jag ångrar att jag inte stannade till och gjorde en high-five med dottern och att jag inte tog mig tid att ge min fru en kyss - för min sluttid betydde ändå inget för mig.

Sprang in i mål på 2:32:27 och kunde konstatera att det var skönt att sluta springa......

En analys av min prestation är kort.

Det som främst saknades var löpstyrka. Nu blir det till att köra backintervaller mer regelbundet. Ett bra sätt för mig är att baka in dem som en del i andra pass, d.v.s kombinera vanliga släta intervaller med backintervaller samt tröskelpass i kuperad terräng. På så vis tränar jag min kropp att kunna behålla tempot och tåla den belastning som det blir under lopp som är kuperade och långa.

En annan analys jag gjorde under loppet var att det finns fantastisk många duktiga kvinnliga löpare. Framförallt märks kvinnorna på de längre distanserna. Under Lidingöloppet blev jag omsprungen av massor av kvinnor som med jämn takt, raka ryggar och fast blick, bara malde på - de kvinnorna var definitivt redo.

Nu ser jag för egen del framåt mot lite nya mål och utmaningar. Den första innehåller en hel del backar och mer om det och hur jag skall bemöta dem kommer jag skriva om inom kort. 

Dagen efter.....LL30

Här var det bara att gå....

Igår sprang jag Lidingöloppet. Åtminstone kändes det som jag sprang fram till ungefär 20 km, sedan var jag för första gången i min löparhistoria nära en DNF. Sista milen blev en kamp mot mina allt mer krampande vader. Släpade mig i mål, ivrigt påhejad av min underbara familj, på 2.32. En bra bit från "silvermedaljen". Jag är varken besviken eller nöjd och återkommer snart med en mer detaljerad rapport över mitt Lidingölopp.

Pre-Lidingöloppet....

Är på plats i Lidingö, har hämtat ut nummerlappen, besökt mässan och försöker nu hitta tävlingsstämningen. Känns som en liten ful förkylning ligger lite latent i kroppen och bara väntar på att poppa ut....annars är det bra. Skall hälla i mig lite Immune-mjölk och se om det motar Olle i grind.
För övrigt är det regnigt i Stockholm eller det mer positiva synsättet - gott om syre i luften.
Jag bor bara ett par hundra meter från Lidingövallen, vilket känns riktigt lyxigt. Hela familjen är med och supportrar.
Kvällens uppladdning får bli god mat, ett glas vin, en öl och ett varmt bad.
Det skall bli roligt att springa backe upp och backe ned imorgon - mitt mantra blir nog - kötta på - Lidingöloppet handlar ju bara om några få minuter av mitt liv....helst mindre än 135 minuter.....

Formtoppning Deluxe inför Lidingöloppet!

Avslappning på Asia Spa.

Iskaret skulle alla löpare ha hemma!!!

Ganska nice pool....med massagestationer!

I söndags började mitt försök till någon slags formtoppning, d.v.s dra ned på löpningen, mer vila för att ge kroppen maximal återhämtning och mer boost inför Lidingö nästa helg.  Under söndagen blev det en kort lugn runda på 6 km med joggingvagn, barnen och hunden. När jag lade in passet på jogg.se hamnade jag på exakt 2000 km i total löpning, hittills under 2012. I måndags blev det ytterligare tio lugna kilometer med joggingvagn och hund. Tiden mellan de två rundorna spenderade jag och min fru i Varberg och på Asia Spa - helt utan barn och hund. Det blev massor av god mat, sköna bad och även massage av rygg och ben. Vi gled graciöst omkring i våra yukata i nästan ett helt dygn. Perfekt för trötta småbarnsföräldrar och helt suveränt för min lite slitna löparkropp. Kan verkligen rekommendera en övernattning med SPA på Varbergs Stadshotell. Idag är jag tillbaka till de vanliga rutinerna. Inskolning för min minsta tös stod på schemat. Allt fungerar än så länge perfekt och jag fick lämna förskola en liten stund. Jag missar min träning med IF Rigor ikväll, eftersom min fru jobbar. Därför blev det en kort runda till gymmet och löpbandet. Sprang 2*2000m  i 3.52-tempo med 500 m joggvila följt av 1000m i 3.45-tempo. Skön känsla i benen men ganska svettigt. Resten av veckan fram till lördagen blir det troligen vila från löpningen. Eventuellt någon alternativ träning som simning eller crosstrainer och kan jag inte hålla mig från löpningen får jag klämma in en lugn distans men då i myrfart..... 

Avsluta det här inlägget med en ny skön låt av Petra Marklund, som gjord för lugna sköna distanser i höstrusket. Lyssna och koppla av:

Löpning och smärtstillande!

Idag har jag varit med Linus och sprungit i Skatås. En sväng på den välkända Skatåsmilen och ett varv runt Stora Delsjön, totalt 17.5 km. Det gav oss i runda svängar ca 190 positiva höjdmeter och lika många negativa d.v.s ca 390 höjdmeter. Lidingöloppet skall ha totalt ca 550 höjdmeter men då på 30 km. Det blev en bra runda i trevligt sällskap. Vi sprang mestadels i prattempo. Vad min form står inför Lidingöloppet - det vet jag inte riktigt. Formen jag har idag - den har jag på Lidingö eller som jag läste någonstans - är jag tjock idag är jag tjock på Lidingö. Det sistnämnda är dock inget större problem för mig.

På vägen till Skatås plockade vi upp två journaliststudenter. De hade av någon outgrundlig anledning hittat min blogg och då även mig. De ville gärna träffas och ställa lite frågor om löpning och smärtstillande. Det var två stycken riktigt trevliga blivande journalister som ställde sina frågor innan och efter rundan. De valde att inte följa med på vår runda utan stannade kvar inne i värmen på Skatås café. Kände att jag pladdrade på ganska osammanhängande. Det blir lätt så för mig när jag pratar om löpning. Finns ju så mycket nördigt att prata om. 

Min egen inställning till löpning och smärtstillande är att jag tror på att lyssna på kroppens signaler och inte stänga av med smärtstillande. Det skall göra lite ont ibland om du vill utvecklas som löpare och den typen av smärta eller träningsvärk är kroppens sätt att reparera sig själv och att anpassa sig till den belastning som löpningen innebär. Jag tror att du gör mer skada om du tar tabletter för att minska smärta under ett pass eller för att plocka bort eventuell träningsvärk efter. Värkmedicinen kan också ge skador vilket du kan läsa om eller höra om på följande länk från Sveriges Radio. Värken kan också bero på att du belastar något som är för svagt och som egentligen behöver tränas upp. Som exempel - börjar du få känning av en hälsena kanske det är en idé att göra en punktinsats där tidigt, d.v.s göra tåhävningar eller dylikt för att stärka dina leder, ligament, muskler och senor just där. Om du tar tabletter försvinner naturligtvis smärtan just där och då, men problemen kvarstår och kan bli värre med tiden. 

Nu har jag varit förskonad från löprelaterade skador och är kanske lite färgad av det och dessutom är jag en vanlig amatör och motionär. Kanske beror det också på mina ovanstående reflektioner eller möjligen ren tur? 

Vad är Er inställning till löpning och smärtstillande och tror Ni att det är vanligt bland motionärer att träna löpning samtidigt som man tar smärtmediciner?

Fartlek!

Ett litet tema just nu i löparbloggsvären är "pressen att springa fort" eller tvånget att "prestera". Det skrivs bl.a. om alla löpargrupper som har ploppar upp (främst i Stockholm) där det främst handlar om att träffas på bestämda tider och köra tuffa intervallpass. Det finns många fördelar med de här grupperna bl.a. det sociala och att du troligen presterar och tar i lite mer än om du skulle springa själv. Nackdelen är naturligtvis att du p.g.a grupptrycket kanske springer för fort och riskerar skador eller att återhämtningen blir för kort mellan alla tuffa pass. En annan aspekt är att du under all press att prestera kan glömma bort glädjen med löpningen. 

För hög fart kan leda till skador.....

Ett bra sätt att behålla motivationen, slippa pressen och ändå utvecklas som löpare är att springa fartlek. En träningsform som lätt glöms bort mellan alla intervaller, snabbdistanser och lugna distanser. Fartlek sprang jag i tisdags tillsammans med IF Rigor och löparkvällarna inför Göteborgsvarvet. För egen del tycker jag att fartlek skall vara precis som namnet - en lek med farten. En del kör efter klockan t.ex. 2 min fort - 1 min sakta o.s.v. Det tycker jag blir lite för likt intervaller och mitt förslag är att springa på känsla, lägga in fartökningar spontant och kanske strunta helt i GPS-klockan. Med fördel kan du använda en kuperad slinga och öka i uppförsbackarna - över krönet och sedan jogga lugnt fram till nästa backe då du trycker på igen. Går det för lång tid / sträcka mellan backarna kan du lägga in en fartökning spontant. För nybörjaren är det ett bra sätt att vänja kroppen vid fartökningar och för den vana löparen går det att få fartlek till ett hårt men roligt pass. Om du vill springa fartlek i en grupp är ett förslag (om Ni inte är allt för många) att en löpare börjar med att bestämma när fartökningen kommer och hur lång, nästa bestämmer längden på vila och sedan var nästa ökning kommer o.s.v. Bara du själv eller fantasin sätter gränser....

Risveden Terräng 2012!

Leriga skor efter en härlig tur!

Igår var det dags för Risveden Terräng 2012. Ni vet loppet som marknadsför sig som sjöarnas och backarnas lopp, samt som västra Sveriges tuffaste terränglopp. Det som är 17682 m långt och har en höjdskillnad på 225 m, 22 stycken backar varav den brantaste har en lutning på 7.14 %.

Vädret var på sitt bästa humör - soligt ca 15-16 grader och måttlig vind. Redan när jag närmade mig tävlingsområdet i Sjövik märktes det att det här var ett välordnat lopp. Tydliga skyltar som visade vägen. Väl på plats var det p-vakter som hjälpte till att få bilarna parkerade med millimeterprecision. Lätt att hämta ut nummerlapp, lämna in värdesaker och hitta startfållan m.m. Många andra arrangörer av motionslopp skulle kunna hämta inspiration från Risveden Terräng. Proffsigt på plats, innan start, under (funktionärer som under loppets gång talade om hur banan såg ut framöver etc) och efter tävlingen. Dessutom har de snabb uppdatering av resultat och övrigt på deras hemsida och andra sociala medier. Lägg därpå en smart marknadsföring. Bra jobbat av Sjöviks SK.

Bild lånad från risvedenterrang.se

För min egen del var det med ett leende på läpparna jag stod på startlinjen. Mina ben var tyvärr sega redan innan start- vilka de konstigt nog har varit hela veckan efter förra helgens lilla millopp. Men kul tänkte jag ändå ha. Första km sprangs som vanligt för fort på 3.50 min och sedan var det några km som pendlade 4-tempo till 4:27 min/km. Jag hamnade ganska snabbt in i en behaglig position i loppet och bestämde mig för att försöka hålla den istället för att jaga efter något slags rekord. Efter ca 6 km dök väggen eller loftet upp. Där gick jag som de flesta andra. Hällde lite vatten över huvudet och sprang vidare på de fina, lerig och tekniska stigarna. Min för snabba start började nu betala sig, benen blev stumma och tempot sjönk. Jag hade inte ens lika lätt att dra på tempot i nedförsbackarna som jag brukar. Jag gjorde nog också misstaget att bli för bekväm på stigarna istället för att försöka trycka på. Banan sprangs nu på bitar av vacker John Bauer skog, stigar, leriga nedförsbackar, spänger och grusväg. Sista två kilometrarna är egentligen en enkel transportsträcka på flack grusväg och asfalt. Mina ben var där rejält stumma och jag kunde svårligen hålla för mig en anständig fart. Jag hade sololöpt i ganska många km men här blev jag omsprungen av några stycken. Upp för sista "lilla" backen - jag glömde att räkna de 22 backarna - och in i mål på 1:25:55. Helt ok då mitt mål var runt 1:25. Tills nästa år skall jag ha kört mer backträning och kanske lägga upp taktiken lite annorlunda. Dessutom är det som jag sagt tidigare - vill du bli en bra traillöpare - då får du springa trail. För mig har det blivit lite väl mycket asfaltsnötande den sista tiden. Just nu tänker jag ställa upp på Risveden Terräng 2013 (den 14 sept) men då med mer erfarenhet och ännu fler trailrunningmil i kroppen.

Kullavik Hamnlopp!

Upploppet på Kullaviks Hamlopp!

Igår var jag i de fashionabla kvarteren i Kullavik och sprang deras Hamnlopp. Det är ett ganska litet motionslopp, men som ändå erbjuder lopp i olika distanser och klasser för både barn och vuxna. Jag ställde upp i 10 km. 

Som vanligt när det gäller den här typen av motionslopp var det lite lätt rörigt innan starten. Dels blev starten försenad och sedan är det den vanliga visan om var själva startpunkten är och hur lång fram vågar jag ställa mig o.s.v. Men på något sätt gör de här sakerna att loppen blir lite charmiga och mer opretentiösa. 

Min egen uppladdning inför loppet var egentligen noll. Jag såg tävlingen mest som ett bra snabbdistanspass i veckoplaneringen.

Jag trodde att banan skulle vara ganska flack och snabb, men det visade sig inte alls stämma. De första fem km innehöll en hel del korta och branta backar. Som vanligt öppnade jag ganska optimistiskt och den första km sprangs på runt 3.40 min. Efter 3-4 km hamnade jag i en liten dipp - vilket jag ofta gör på millopp.  När skylten för fem km passerades hamnade jag åter i rätt rytm i både löpningen och tankar. Sista halvan av loppet var platt, men en hygglig motvind gjorde det ganska hårt ändå. Jag koncentrerade mig på att hålla mitt tempo och min placering. Ingen sprang förbi mig och jag kunde springa in i mål på 39:15 och det räckte till en tionde plats.

Det här var mitt tredje millopp i år. Mitt mål har varit Sub 40 och det har jag fixat på samtliga, på så vis känns det stabilt. Under sommaren har dock fokus inte varit på aerob träning och att bli snabbare på milen, utan mer på trail running, tröskelpass och lugnare distanser d.v.s uthållighet. Ser jag in i kristallkulan och ett år in i framtiden, hoppas jag på en stabil tid under 37 min. 

Har lite svårt att bestämma mig för vilken distans som är min favorit men ett är klart - milen är en hård distans. Min tidiga dipp på millopp beror troligen på mitt centrala system, d.v.s hjärta och lungor. Har märkt att jag ofta på milen, snabbt får en hög puls innan den eller jag hittar rätt tempo. Då är det lätt att det blir lite negativa tankar och att hjärnan vill att jag skall ta det lugnare - tänk om jag får kramp o.s.v.? När jag passerat halva distansen har det mentala hunnit i kapp och trots att sista biten är tung går det oftast bra att kräma ut lite till ur kroppen. Mina lokala system - benen brukar det inte vara några problem med på distanser upp till en mil. Med det sagt så trivs jag nog bättre på lite längre distanser och gärna i kuperad terräng och tekniska stigar som ger en annan mental utmaning.

Kullaviks Hamnlopp var ett trevligt lopp med en fin bana. Inför Risveden Terräng och Lidingö var det för mig, perfekt med den kuperade banan. Det är också alltid kul när folk står utanför sina trädgårdar och hejar, det ger en fin familjär stämning.

Extra roligt var att min egen familj / fru och barn dök upp och förgyllde loppet. Min äldsta tös pratade löpning en bra stund efter loppet. Roligt var också att en kollega och vän till mig - Johan - också sprang loppet. Han och hans fru sprang tillsammans från start till mål - ett riktigt trevligt sätt att genomföra ett lopp.

För övrigt är jag nöjd med den här veckan. Lite över 7 mils löpning med både kvalité och lugna distanser.

Nu laddar jag om inför nästa helgs drabbning - Risveden Terräng!

Produkttest av Adidas AdiZero XT4

Adidas AdiZero XT4

Inte lika minimalistiska som de här...:-)

Nu har jag hunnit springa med XT4:an ett tag. Kort om skon - Adidas räknar in skon i det minimalistiska segmentet, ett par skor i storlek 9.5 uk eller 44.5 euro väger in på 10 ounces d.v.s ca 285 gram. Ni får själv avgöra vad som är en minimalistisk sko för just Er. För min del tycker jag att skon ger en lätt känsla och det är för mig det viktigaste. Skons drop är på 6mm.

Överdelen är gjord av luftig mesh och liknar den på Hagio och Feather. Det ger en skön känsla och hjälper till med att transportera bort fukt. Det mest intressanta är sulan. Den är gjord av däcktillverkaren Continental. Dubbarna under skorna är ca 7mm höga och ger ett mycket bra grepp på de flesta underlag. Fungerar utmärkt på leriga stigar och bland hala klippor. Springa på grusväg eller korta bitar på asfalt är inget problem. Sulan är av hög kvalité och kommer troligen att hålla i många mil. Det finns ingen direkt skyddsplatta mot stenar m.m. men sulan går upp en bit på framfoten och ger ett visst skydd.

Jag har hittills sprungit som längst 21 km med dem och tycker att de är riktigt bekväma. De ger en bra känsla med underlaget, vilket är viktigt för trailskor. En sko för riktigt långa och lugna terrängrundor, men också som en snabb tävlingssko. Som jag skrivit tidigare - för mig är det ett par skor som sitter på foten utan att kännas - de är där och gör sitt jobb. De kommer troligen bli mitt val under Lidingöloppet, trots att det inte i mitt tycke är ett utpräglat terränglopp. Jag kommer definitivt bära dem under Risveden Terräng och hade jag idag varit med på Ö till Ö eller Öloppet hade XT4:an suttit på mina fötter.

Bunketorp och film från Risveden Terräng!

Gott och blandat i Bunketorp!

Idag var jag i fantastiska Bunketorp i Lindome och sprang. För Er som bor i Göteborgsområdet och vill ha ett bra alternativ till Skatås och gillar kuperad terräng är Bunketorp det givna valet. För egen del tycker jag att Bunketorps 8.5:a slår den berömda Skatåsmilen i både antal backar, natur och löpglädje. Dessutom finns det en hel del andra distanser att välja på. Perfekt för bl.a. kuperade intervaller och backträning.

Vacker kuperad terräng i Bunketorp!

Jag sprang 8.5:an plus 7.5:an. Totalt, med en extra sväng för att få in ytterligare en brant backe, blev det ca 16.5 km där jag snittade på ca 4:55 min/km. För att ytterligare prata i trailrunning-termer visade min Garmin på 341 höjdmeter. Visserligen är det nog lite av en glädjemätare i min klocka, men det skall ändå jämföras med Skatåsmilen som innehåller ca 150 höjmeter (eller 300 m på två varv). Sprang i mina grymt sköna Adidas AdiZero XT4 och lovar att snart återkomma med en fullständig utvärdering.

Mycket bra träning för mig inför Risveden Terräng. Nu finns det ett rykande färsk webb-Tv program om den tävlingen. En snabblänk hittar du här.

Finnkampen och tidig Kick-off inför Göteborgsvarvet!

Finnkampen där Musse visade sina muskler....

I lördags var egentligen den stora planen att springa STT i Kåsjön, som jag tror är en riktigt trevlig tävling och upplevelse. Jag fick dock ett erbjudande från min klubb, IF Rigor, att följa med på en kick-off inför Göteborgsvarvets löparkvällar. Kick-offen var också under lördagen. Valde kick-offen då det faktiskt kommer fler terränglopp.

Jag och Jens (en duktig dansk löpare) åkte från Kungsbacka till Friidrottens Hus i Göteborg. Där hade det samlats löpare från olika klubbar från stora delar av Sverige. Det bjöds på kaffe, frukost och löparsnack. Sedan blev det lite information om Göteborgsvarvet, dess historia och en del nyheter inför 2013, bl.a kommer det att bli en stafett under Göteborgsvarvsveckan - tror att det var 5*4 km. De har inspirerats av DHL-stafetten i Danmark. Det är en gigantisk löparfest med över 100000 deltagare.

Oscar Käck

Lite grupparbete han vid med innan det var dags för ett föredrag av Oscar Käck. För Er som inte råkar känna till honom, har han bl.a. varit Svensk Mästare och Nordisk Mästare på 10000 m. Just nu tävlar han för Hälle IF. 

Han hade en mycket givande diskussion om löpskolning och gav även  tips om kvalitetsträning och olika intervaller. Löpskolning är något jag glömmer bort mellan varven. För att vässa formen, kapa tid och hålla sig skadefri är det viktigt. Måste verkligen påminna mig själv om min hållning vid löpning - att ha en stolt hållning, fram med höften och landa på fotbladen. Skall också prova att lyfta knäna lite mer - går åt lite mer energi men samtidigt riktar jag ju energin framåt och då borde hastigheten öka - så länge jag har rätt hållning landar faktiskt fötterna under tyngdpunkten och därmed kroppen.

Oscar fortsatte sin sittning en stund efter lunch. Därefter åkte vi till Ullevi och tittade på Finnkampen i ett fantastiskt väder. Höjdpunkterna blev 3000 m hinder, där Eric Senorski visade på fin och stark löpning och med en extra växel under sista varvet vann på 8:46:43. Inför 10000 m hade vi fått inside-tips från Oscar om det Svenska lagets taktik. Tipset visade dig stämma. Efter ungefär halva loppet ryckte Mikael Ekvall och Emil Lerdahl, medan Musse drog ned på sitt tempo. Finnarna hamnade bakom Musse och hade behövt runda honom för att ta upp jakten. När några varv var kvar drog Musse på och lämnade Finnarna bakom sig. Han sprang därefter förbi Emil och Mikael och vann enkelt på 29:47:40.

Allt som allt var det en givande och inspirerande dag. Trots att jag är ganska ny som löpare har jag hunnit samla på mig en hel del erfarenhet och vitsen med erfarenhet är ju faktiskt att dela med sig av den. Kan jag göra det under t.ex. Göteborgsvarvets löparkvällar genom att coacha andra löpare är det naturligtvis roligt. För övrigt verkar det som Göteborgsvarvet snart är fulltecknat och anmälan stängs eventuellt redan under nästa vecka - så skynda att anmäla dig.

För egen del har det under den gångna veckan blivit ca 7 mils löpning. Det mesta har varit lugn distansträning med joggingvagnen. Nästa vecka blir det mer fokus på kvalité och till helgen en miltävling - Kullaviks Hamnlopp. Allt för att få lite fart på benen.........

Traildrömmar.....om Skåneleden!

Svårt att springa med joggingvagnen här...

Jag dagdrömmer om trailrunning. Min verklighet de senaste dagarna har mest varit asfalt. Jag har kört dubbelpass både under måndagen och tisdagen. Första dagen blev det 2 ggr 10 km, lugnt tempo  med barnen i joggingvagnen och min hund vid sidan om. Identiska rundor där underlaget var asfalt och grusväg. Igår blev det en morgonjogg, åter med joggingvagnen och hunden. På kvällen var det träning med IF Rigor. Då sprang vi 4 ggr 1500 m på en kuperad motionsslinga. Som vanligt blev det ett hårt och bra pass. Intervallerna snittades i 4-tempo och totalt blev det ca 12 km i 4.35 min/km. Den totala mängden löpning på två dagar blev ungefär som ett marathon.

Vackra vyer längs Skåneleden. Bild från kajak.nu

Helgen som var, spenderade jag och min fru i Båstad. Inte för löpning utan som gäster på ett mycket trevligt och vackert bröllop. Som löparnörd insåg jag dock att det i Båstad finns fantastiska möjligheter till fin trailrunning. Genom staden går Skåneleden. Du kan t.ex springa från Båstad till fina Hovs Hallar och sedan vidare till Torekov eller vice versa. Det får nog bli ett projekt för mig i framtiden. Tills vidare fortsätter jag att dagdrömma....