Då är det hög tid för mig att dela med mig av min erfarenhet av Öloppet 2013. För en erfarenhet blev det! Anledning till att det dröjt med en race-report är två - dels har min MacBook gått hädan och sedan känner jag att det är ganska skönt att få lite distans och hinna reflektera över alla intryck som loppet gav. Det här inlägget knåpar jag ihop på en IPad, därför får ni stå ut med eventuella konstiga bilder eller format.
Som för de flesta andra "Öloppare" blev det en tidig morgon för att hinna med färjan kl 07.00 vid
Saltholmen. Väl på Brännö blev det frukost och därefter registrering. Vi var tidigt vid startplatsen och den där vanliga nervositeten innan en tävling började dyka upp. Den här gången var jag dessutom till viss del ute på okänt vatten, då jag aldrig tidigare har tävlat i swimrun.
Redan när jag hade fått på mig min våtdräkt började värmen ge sig till känna. För naturligtvis var det tvunget att bli årets varmaste dag just den här dagen och samtidigt skulle det självklart blåsa en frisk bris. Alla mina större utmaningar har visat sig bjuda på annorlunda väder. Sandsjöbacka Trail Marathon - snöstorm, Stockholm Marathon - regn, blåst och hela fyra grader varmt. Samtidigt ger ju de yttre omständigheterna den här typen av utmaningar en ytterligare dimension. För ett swimrun med 31 km löpning och 5 km simning blir vädret en betydande faktor - hur du än förbereder dig kan vädret ge dig ett litet spratt och ju tuffare desto roligare på något konstigt vis.....
Jag och Linus hoppade i havet innan ens starten gått för att kyla ned oss, vilket var smart då starten
blev försenad. Så gick startskottet och den första löpningen på strax över 2 km startade. Vi hade ställt oss ganska långt bak i fållan vilket gjorde att det blev lite kö ner i vattnet. Redan den första simsträckan över till Köpstadsö på ca 720 m var vågig. Väl uppe på land började en ganska teknisk och kuperad löpning. Den var också bitvis trång. Sedan tuffade det på - omväxlande löpning och simning. Om ni vill få en känsla av simningen kan ni titta på följande klipp -
http://www.svtplay.se/klipp/1376989/oloppet-lockade-over-400
Jag tyckte att de kändes bra ungefär fram till två mil och Styrsö. När jag sprang ner mot energistationen på Styrsö-Bratten började jag känna mig lite lätt illamående. Som tur var stod min familj och väntade där. Att se sin fru och höra sina döttrar skrika heja pappa gav mig den där lilla extra energin som verkligen behövdes. Klippte en Redbull för ytterligare energi men kunde inte äta någon fast föda. Nästa löpsträcka var åter kuperad men nu var underlaget bitvis på fin flisad motinsspår. Därefter följde några kortare men rejält tekniska löpsträckor på klipphällar varvat med stökig simning. Dessutom började det dyka upp en hel de brännmaneter i vattnet. Ett tag tyckte jag att vattnet hade en svag nyans av ett rosa skimmer, vilket troligen var trådar från maneterna eller möjligen en konstig hallucination. Mina simglasögon envisades att imma igen vilket gjorde navigeringen omöjlig. Linus var starkast av oss två och tog täten med linan på de flesta simsträckorna. Jag började också få kramp i vaderna och då främst under slutet av simningen och början av löpningen.
På Vrångö där banan vänder tillbaka började jag känna mig rejält sliten. Vi gjorde misstaget att inte cabba ner d.v.s fälla ner överdelen av våtdräkten under den här sträckan. Värmen, krampen och illamåendet gjorde den sista milen till en ganska tuff uppgift. Linus hade lite mer ork och kunde peppa mig att hålla åtminstone styrfart på benen. Sista simsträckan kändes riktigt skön och sedan återstod bara löpningen på Styrsö över bron till målet på Donsö. Även om jag nu ville öka farten var det omöjligt pga illamåendet och krampen. Med viss zombie känsla sprang Team HellWall in i målfållan på 6h 56 min och 42 sek. Jag fick sätta mig ned en bra stund för att hitta krafter till den ganska långa promenaden till dusch och omklädningsrum.
Mitt intryck av loppet var - tuff löpning, tuffare än simningen - fantastisk publik, på varje ö eller kobbe stod det vänliga människor som hejade - även om vi var i rörelse länge så gick tiden fort (för fort) - västkustens skärgård är vansinnigt vacker och sist men inte minst - underskatta aldrig ett lopp av det här slaget.
Illamåendet var en ny erfarenhet. Troligen hade jag drabbats av sjösjuka pga av den stökiga simningen.
Kommer vi tillbaka? Definitivt och då mer förberedda. Utrustningsmässigt kändes det bra. Gummilinan mellan oss var till stor hjälp under både sim och löpning, vi skall bara kapa den några meter till nästa år eller hitta en annan lösning (där linan kan rullas ihop ungefär som ett flexikoppel till hundar) Vätskeryggan fungerade bra, men jag tror jag skall försöka använda ett vätskebälte nästa år för att enklare och snabbare fylla på nytt vatten. En dragkedja på våtdräktens front skulle förenkla nedcabbandet. Träningsmässigt behövs det betydligt fler långa långpass löpning, gärna i tuff kuperad terräng. Simningen måste bli bättre. Nu kändes det som om vi inte vågade eller kunde ta i riktigt ordentligt. Crawlen tog oss framåt men för sakta. Flertalet lag som på pappret är sämre löpare slog oss rejält pga deras bättre simning. Lösningen blir att slipa rejält på simtekniken. Jag tror att med årets erfarenhet och mer av ovanstående träning så kan vi kapa rejält med tid till nästa år och jag ser redan fram emot Öloppet 2014.
