Nej.....jag var inte redo. Varken mentalt eller fysiskt. Har tidigare i ett inlägg, där jag hade provsprungit de sista 22 km på banan, skrivit att jag inte var så imponerad av banan. Jag ändrar mig - tar tillbaka allt - Lidingöloppet skall härmed respekteras.
Jag var redo på så vis att min veckouppladdning innan loppet var bra, jag bodde med min familj på gångavstånd från Lidingövallen, mina skor och klädsel var bra, Enervit-paketet var perfekt - egna depåer med färdigöppnade gels m.m. Min förkylningskänsla var på tävlingsdagen försvunnen och för att lite citera Kenneth Gysing från senaste Runners World - den enda allvarligare sjukdomen jag möjligen lider av just nu är hybris. Vädret gick inte heller att klaga på och arrangemanget var proffsigt - upplagt för folkfest och en löpareufori för mig.
När jag väl stod på startlinjen i startgrupp 1C, då var jag inte redo. Kände jag mig varken tänd eller spänd. Lugn som en filbunke och den där riktiga tävlingskänslan fanns inte där. Helt plötsligt gick startskottet och jag tryckte även lite lojt start på min Garmin. Första biten är rejält trång då det blir en ketchupeffekt av alla löpare som skall ut från lerfältet i Koltorp och sedan samsas på en motionsslinga. Störde mig något på alla lite finare löpare som prompt var tvungna att tvärnita inför varje lerpöl och på så vis stoppa upp alla andra bakom. Min första km sprangs på 4:35 min. Trängseln fortsatte och det blev en väldigt ryckig löpning fram till ca 8 km och Kyrkviken. Därefter släppte det något. Milen passerades och när jag kollade klockan hade jag varit ute i ca 46 min och kunde redan där konstatera att min form troligen inte räckte till sub 2:15. Mina ben började kännas lite sega och mentalt var jag fortfarande inte riktigt i någon tävlingsfas. Det var mer en känsla av - Jaha...här springer jag....och särskilt roligt är det inte. Ändå tyckte jag att sträckan rullade på bra och jag plockade kilometer efter kilometer utan att tänka på något, jag bara sprang - utan känsla eller mål.
Vid 18 km började jag plötsligt få krampkänningar i vaderna och benen blev väldigt stumma. Två mil klockades på ca 1.35 och nu var jag vid Grönsta. Här fick jag plötsligt tankarna - jag kliver av, DNF:ar, varför fortsätta, vad gör jag här o.s.v. På något sätt, möjligen var mina nervbanor för sega för att hinna skicka tankarna till benen, sprang jag upp för Grönstabacken och vidare.
Började också, förutom krampen i vaderna, få kramp i vänster skinka. Mycket märklig känsla. Mina kilometertider dippade ner till över fem minuter per km. Varje liten uppförsbacke blev tung och jag bestämde mig tidigt för att promenera i Abborrbacken. Precis som under Stockholm Marathon blev det nu fokus på ett genomförande och att ta sig i mål.
Efter Abborbacken och den högsta punkten blev jag tvungen att stanna för att knyta om mitt vänstra skosnöre, trots dubbelknut. När jag började springa igen hade jag ingen känsel i vänster ben och min springstil de närmsta hundra metrarna måste varit ganska komisk eller möjligen en ny konstform av löpning. I vilket fall släppte den temporära förlamningen och jag kunde utan någon större njutning lufsa fram till nästa kända backe, Karins Backe. Där blev det åter gång innan jag joggade de sista två kilometrarna till mål.
Vid sidan av den leriga upploppsrakan innan mål stod min fru med barnen. Min äldsta tös satt på sin mammas axlar och skrek heja pappa och för första gången på 30 km kände jag riktig glädje. Jag ångrar att jag inte stannade till och gjorde en high-five med dottern och att jag inte tog mig tid att ge min fru en kyss - för min sluttid betydde ändå inget för mig.
Sprang in i mål på 2:32:27 och kunde konstatera att det var skönt att sluta springa......
En analys av min prestation är kort.
Det som främst saknades var löpstyrka. Nu blir det till att köra backintervaller mer regelbundet. Ett bra sätt för mig är att baka in dem som en del i andra pass, d.v.s kombinera vanliga släta intervaller med backintervaller samt tröskelpass i kuperad terräng. På så vis tränar jag min kropp att kunna behålla tempot och tåla den belastning som det blir under lopp som är kuperade och långa.
En annan analys jag gjorde under loppet var att det finns fantastisk många duktiga kvinnliga löpare. Framförallt märks kvinnorna på de längre distanserna. Under Lidingöloppet blev jag omsprungen av massor av kvinnor som med jämn takt, raka ryggar och fast blick, bara malde på - de kvinnorna var definitivt redo.
Nu ser jag för egen del framåt mot lite nya mål och utmaningar. Den första innehåller en hel del backar och mer om det och hur jag skall bemöta dem kommer jag skriva om inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar