Fem skogar!

Idag blev det ett pass med F&S i Kungsbacka. Dagens löprunda skulle springas genom fem olika skogar och kallades därför, helt enkelt för fem skogar. Själv han jag med fyra vackra höstskogar och ca 2 mil innan jag var tvungen att avvika hem för att ta hand om barnen. Riktigt trevlig social löprunda men ändå effektiv. Då rundan i förväg var känd med några alternativa vägar var det bara att välja och vraka, d.v.s en slags fartlek där du kan springa längre / före och sedan hämta hem eller ta någon backe dubbla gånger o.s.v. Det blir definitivt fler söndagsrundor med F&S.

För övrigt har veckan bjudit på ca 5.2 mils bra och blandad löpning, men också en del annan träning som t.ex. crosstrainer, spinning och styrka. Den alternativa träningen ser jag som ett sätt att hålla uppe konditionen på ett skonsamt sätt under höst / vinter och att inte bränna ut sig helt på löpningen. Dessutom tror jag att lite alternativ styrketräning för bål och ben förhoppningsvis kan hjälpa mig att bli en bättre löpare slash vackrare människa.......

W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon 2013

Bilden är lånad från sandsjobackatrail.se

Dags för ett litet nytt mål och en ny nedräkning. Eller - det är nog fel att kalla det för ett litet mål. När jag sprang W-R-T Sandsjöbacka Trail Marathon förra året, tänkte jag när jag stapplade i mål - aldrig mer. I bastun en halvtimme senare när kroppen och hjärnan började tinas upp beslöt jag mig för att köra igen och snart öppnar anmälan - den 20 januari 2013 i gryningen springer jag förhoppningsvis ut på de vackra vidderna i Sandsjöbacka. Märkligt hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur vi löpare är funtade - ställa upp i ett marathon mitt i smällkalla vintern eller om man skall vara petig ett ultra vintermarathon då banan faktiskt är ca 43 km. Men det är fantastiskt rolig löpning och samtidigt lika fantastiskt jobbigt då banan innehåller mer än 900 höjdmeter och en hel del riktig traillöpning.

En sak som jag tänkte på där i bastun förra året var - jag måste definitivt springa mer trail och backintervaller inför nästa års tävling. Med dessa ord ekandes i huvudet blev det idag en sväng till Rigortorpet och löpning på deras milrunda, som idag var en ganska blöt historia. Jag och hunden bjöds på lera, stigar som blivit bäckar och fin teknisk löpning men i det stora hela är det dock ändå en light version av den stora utmaningen. Sista biten springs på en mosse och idag var det var riktigt rolig att trycka på lite extra, trots att benen på vissa ställen sjönk ner till knäna. Mossintervaller är kanske - tha shit om Ni ursäktar uttrycket. I vilket fall var det här förhållandevis lugna passet en riktig lisa för själen. En kontrast till Lidingöloppet - folktomt och tyst, bara jag, hunden, höstlöv, stigar och vacker natur.

Igår var det mer puls då jag körde backintervaller med IF Rigor. Den här gången var benen lite möra efter Lidingöloppet, därför försökte jag ta det lite lugnt. Jag tror att det var därför som passet blev väldigt givande. Det kändes som om jag hade ett bra flyt i löpningen genom hela passet, men ändå var det rejält ansträngande.

Förhoppningsvis fortsätter jag på den här inslagna linjen och kan då i januari 2013 känna mig väl förberedd inför loppet och utan hybris springa från Kungsbacka till Mölndal.

Här följer en kort filmsnutt som jag lånat från en av arrangörerna, Robert Rundqvist. Den visar hur det kan se ut på banan i januari månad. Filmaren har för övrigt en riktigt trevlig löparblogg, Benen på ryggen.

Lidingöloppet del två....

Nej.....jag var inte redo. Varken mentalt eller fysiskt. Har tidigare i ett inlägg, där jag hade provsprungit de sista 22 km på banan, skrivit att jag inte var så imponerad av banan. Jag ändrar mig - tar tillbaka allt - Lidingöloppet skall härmed respekteras.

Jag var redo på så vis att min veckouppladdning innan loppet var bra, jag bodde med min familj på gångavstånd från Lidingövallen, mina skor och klädsel var bra, Enervit-paketet var perfekt - egna depåer med färdigöppnade gels m.m. Min förkylningskänsla var på tävlingsdagen försvunnen och för att lite citera Kenneth Gysing från senaste Runners World - den enda allvarligare sjukdomen jag möjligen lider av just nu är hybris. Vädret gick inte heller att klaga på och arrangemanget var proffsigt - upplagt för folkfest och en löpareufori för mig. 

När jag väl stod på startlinjen i startgrupp 1C, då var jag inte redo. Kände jag mig varken tänd eller spänd. Lugn som en filbunke och den där riktiga tävlingskänslan fanns inte där. Helt plötsligt gick startskottet och jag tryckte även lite lojt start på min Garmin. Första biten är rejält trång då det blir en ketchupeffekt av alla löpare som skall ut från lerfältet i Koltorp och sedan samsas på en motionsslinga. Störde mig något på alla lite finare löpare som prompt var tvungna att tvärnita inför varje lerpöl och på så vis stoppa upp alla andra bakom. Min första km sprangs på 4:35 min. Trängseln fortsatte och det blev en väldigt ryckig löpning fram till ca 8 km och Kyrkviken. Därefter släppte det något. Milen passerades och när jag kollade klockan hade jag varit ute i ca 46 min och kunde redan där konstatera att min form troligen inte räckte till sub 2:15. Mina ben började kännas lite sega och mentalt var jag fortfarande inte riktigt i någon tävlingsfas. Det var mer en känsla av - Jaha...här springer jag....och särskilt roligt är det inte. Ändå tyckte jag att sträckan rullade på bra och jag plockade kilometer efter kilometer utan att tänka på något, jag bara sprang - utan känsla eller mål.

Vid 18 km började jag plötsligt få krampkänningar i vaderna och benen blev väldigt stumma. Två mil klockades på ca 1.35 och nu var jag vid Grönsta. Här fick jag plötsligt tankarna - jag kliver av, DNF:ar, varför fortsätta, vad gör jag här o.s.v. På något sätt, möjligen var mina nervbanor för sega för att hinna skicka tankarna till benen, sprang jag upp för Grönstabacken och vidare. 

Började också, förutom krampen i vaderna, få kramp i vänster skinka. Mycket märklig känsla. Mina kilometertider dippade ner till över fem minuter per km. Varje liten uppförsbacke blev tung och jag bestämde mig tidigt för att promenera i Abborrbacken. Precis som under Stockholm Marathon blev det nu fokus på ett genomförande och att ta sig i mål.

Efter Abborbacken och den högsta punkten blev jag tvungen att stanna för att knyta om mitt vänstra skosnöre, trots dubbelknut. När jag började springa igen hade jag ingen känsel i vänster ben och min springstil de närmsta hundra metrarna måste varit ganska komisk eller möjligen en ny konstform av löpning. I vilket fall släppte den temporära förlamningen och jag kunde utan någon större njutning lufsa fram till nästa kända backe, Karins Backe. Där blev det åter gång innan jag joggade de sista två kilometrarna till mål.

Vid sidan av den leriga upploppsrakan innan mål stod min fru med barnen. Min äldsta tös satt på sin mammas axlar och skrek heja pappa och för första gången på 30 km kände jag riktig glädje. Jag ångrar att jag inte stannade till och gjorde en high-five med dottern och att jag inte tog mig tid att ge min fru en kyss - för min sluttid betydde ändå inget för mig.

Sprang in i mål på 2:32:27 och kunde konstatera att det var skönt att sluta springa......

En analys av min prestation är kort.

Det som främst saknades var löpstyrka. Nu blir det till att köra backintervaller mer regelbundet. Ett bra sätt för mig är att baka in dem som en del i andra pass, d.v.s kombinera vanliga släta intervaller med backintervaller samt tröskelpass i kuperad terräng. På så vis tränar jag min kropp att kunna behålla tempot och tåla den belastning som det blir under lopp som är kuperade och långa.

En annan analys jag gjorde under loppet var att det finns fantastisk många duktiga kvinnliga löpare. Framförallt märks kvinnorna på de längre distanserna. Under Lidingöloppet blev jag omsprungen av massor av kvinnor som med jämn takt, raka ryggar och fast blick, bara malde på - de kvinnorna var definitivt redo.

Nu ser jag för egen del framåt mot lite nya mål och utmaningar. Den första innehåller en hel del backar och mer om det och hur jag skall bemöta dem kommer jag skriva om inom kort. 

Dagen efter.....LL30

Här var det bara att gå....

Igår sprang jag Lidingöloppet. Åtminstone kändes det som jag sprang fram till ungefär 20 km, sedan var jag för första gången i min löparhistoria nära en DNF. Sista milen blev en kamp mot mina allt mer krampande vader. Släpade mig i mål, ivrigt påhejad av min underbara familj, på 2.32. En bra bit från "silvermedaljen". Jag är varken besviken eller nöjd och återkommer snart med en mer detaljerad rapport över mitt Lidingölopp.

Pre-Lidingöloppet....

Är på plats i Lidingö, har hämtat ut nummerlappen, besökt mässan och försöker nu hitta tävlingsstämningen. Känns som en liten ful förkylning ligger lite latent i kroppen och bara väntar på att poppa ut....annars är det bra. Skall hälla i mig lite Immune-mjölk och se om det motar Olle i grind.
För övrigt är det regnigt i Stockholm eller det mer positiva synsättet - gott om syre i luften.
Jag bor bara ett par hundra meter från Lidingövallen, vilket känns riktigt lyxigt. Hela familjen är med och supportrar.
Kvällens uppladdning får bli god mat, ett glas vin, en öl och ett varmt bad.
Det skall bli roligt att springa backe upp och backe ned imorgon - mitt mantra blir nog - kötta på - Lidingöloppet handlar ju bara om några få minuter av mitt liv....helst mindre än 135 minuter.....

Formtoppning Deluxe inför Lidingöloppet!

Avslappning på Asia Spa.

Iskaret skulle alla löpare ha hemma!!!

Ganska nice pool....med massagestationer!

I söndags började mitt försök till någon slags formtoppning, d.v.s dra ned på löpningen, mer vila för att ge kroppen maximal återhämtning och mer boost inför Lidingö nästa helg.  Under söndagen blev det en kort lugn runda på 6 km med joggingvagn, barnen och hunden. När jag lade in passet på jogg.se hamnade jag på exakt 2000 km i total löpning, hittills under 2012. I måndags blev det ytterligare tio lugna kilometer med joggingvagn och hund. Tiden mellan de två rundorna spenderade jag och min fru i Varberg och på Asia Spa - helt utan barn och hund. Det blev massor av god mat, sköna bad och även massage av rygg och ben. Vi gled graciöst omkring i våra yukata i nästan ett helt dygn. Perfekt för trötta småbarnsföräldrar och helt suveränt för min lite slitna löparkropp. Kan verkligen rekommendera en övernattning med SPA på Varbergs Stadshotell. Idag är jag tillbaka till de vanliga rutinerna. Inskolning för min minsta tös stod på schemat. Allt fungerar än så länge perfekt och jag fick lämna förskola en liten stund. Jag missar min träning med IF Rigor ikväll, eftersom min fru jobbar. Därför blev det en kort runda till gymmet och löpbandet. Sprang 2*2000m  i 3.52-tempo med 500 m joggvila följt av 1000m i 3.45-tempo. Skön känsla i benen men ganska svettigt. Resten av veckan fram till lördagen blir det troligen vila från löpningen. Eventuellt någon alternativ träning som simning eller crosstrainer och kan jag inte hålla mig från löpningen får jag klämma in en lugn distans men då i myrfart..... 

Avsluta det här inlägget med en ny skön låt av Petra Marklund, som gjord för lugna sköna distanser i höstrusket. Lyssna och koppla av:

Löpning och smärtstillande!

Idag har jag varit med Linus och sprungit i Skatås. En sväng på den välkända Skatåsmilen och ett varv runt Stora Delsjön, totalt 17.5 km. Det gav oss i runda svängar ca 190 positiva höjdmeter och lika många negativa d.v.s ca 390 höjdmeter. Lidingöloppet skall ha totalt ca 550 höjdmeter men då på 30 km. Det blev en bra runda i trevligt sällskap. Vi sprang mestadels i prattempo. Vad min form står inför Lidingöloppet - det vet jag inte riktigt. Formen jag har idag - den har jag på Lidingö eller som jag läste någonstans - är jag tjock idag är jag tjock på Lidingö. Det sistnämnda är dock inget större problem för mig.

På vägen till Skatås plockade vi upp två journaliststudenter. De hade av någon outgrundlig anledning hittat min blogg och då även mig. De ville gärna träffas och ställa lite frågor om löpning och smärtstillande. Det var två stycken riktigt trevliga blivande journalister som ställde sina frågor innan och efter rundan. De valde att inte följa med på vår runda utan stannade kvar inne i värmen på Skatås café. Kände att jag pladdrade på ganska osammanhängande. Det blir lätt så för mig när jag pratar om löpning. Finns ju så mycket nördigt att prata om. 

Min egen inställning till löpning och smärtstillande är att jag tror på att lyssna på kroppens signaler och inte stänga av med smärtstillande. Det skall göra lite ont ibland om du vill utvecklas som löpare och den typen av smärta eller träningsvärk är kroppens sätt att reparera sig själv och att anpassa sig till den belastning som löpningen innebär. Jag tror att du gör mer skada om du tar tabletter för att minska smärta under ett pass eller för att plocka bort eventuell träningsvärk efter. Värkmedicinen kan också ge skador vilket du kan läsa om eller höra om på följande länk från Sveriges Radio. Värken kan också bero på att du belastar något som är för svagt och som egentligen behöver tränas upp. Som exempel - börjar du få känning av en hälsena kanske det är en idé att göra en punktinsats där tidigt, d.v.s göra tåhävningar eller dylikt för att stärka dina leder, ligament, muskler och senor just där. Om du tar tabletter försvinner naturligtvis smärtan just där och då, men problemen kvarstår och kan bli värre med tiden. 

Nu har jag varit förskonad från löprelaterade skador och är kanske lite färgad av det och dessutom är jag en vanlig amatör och motionär. Kanske beror det också på mina ovanstående reflektioner eller möjligen ren tur? 

Vad är Er inställning till löpning och smärtstillande och tror Ni att det är vanligt bland motionärer att träna löpning samtidigt som man tar smärtmediciner?