När lammen tystnar...

http://m.youtube.com/watch?v=8Sx08_OSXlY&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3D8Sx08_OSXlY

Under de senaste veckorna har jag nog snittat på runt en 55 km löpning. Jag har återupptagit mina tisdagsträningar med IF Rigor och får därför minst ett pass i veckan med riktig kvalité. Förra veckan var det premiär för mig och den här säsongen att springa med pannlampa. Jag har tidigare skrivit ett populärt inlägg om just pannlampslöpning. Jag gillar det skarpt även om allt är mer diffust, det känns som jag springer fortare än jag gör och mina sinnen skärps. Just den här rundan sprang jag från Skår i Göteborg och upp i Delsjöterrängen där jag med pannlampans hjälp kunde avverka en kuperad runda runt Stora Delsjön. 

Höstlöven hade lagt sig som en tjock matta på marken som gjorde att alla ljud dämpades. I skenet från pannlampan glittrade ett lätt duggregn. Ibland kunde jag se ett par ögon glimma från rådjur eller en katt. Min hund sprang med lätta steg framför mig och hjälpte mig med vägvalen. Trots ett kompakt mörker runt mig kände jag mig lätt och fri. Under en stund fick jag associationer till öppningssceenen i filmen - När lammen tystnar - från 1991. I filmens början springer Clarice (Jodie Foster) på en motionsslinga vid FBI-akademien. Den sekvensen andas för mig en blandning av kämparglöd, frihet och en väntan på något stort eller okänt som skall komma. För en del kanske den ger en olustkänsla eller till och med rädsla, men inte för mig. Ni kan själv avgöra vilken känsla ni får av följande klipp - http://m.youtube.com/watch?v=8Sx08_OSXlY&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3D8Sx08_OSXlY

För mig blir det fler pannlampsrundor i höst och vinter....

När lammen tystnar, kan räknas som en blandning mellan skräckfilm och thriller. Något annat som nästan har blivit 

som en thriller är att anmäla sig till vissa löpartävlingar. I går skulle jag anmäla mig till den trevliga tillställningen

Sandsjöbacka Trail Marathon. Jag hängde på låset när anmälningstiden startade. Efter 18 min lyckades jag 

komma fram i cyberrymden och få en av de åtråvärda platsena. Tänk att det är så populärt att springa ett 

terrängmaraton mitt i kallaste vintern. Den 26 januari kommer för mig att bli ett riktigt drama.....

Det rullar på!

Det rullar på trots bristen av inlägg. Min dator har som sagt gått hädan, därför får jag nu under en tid slänga in kortare inlägg som jag skriver i mobilen. Sen senast har jag fortsatt med att försöka få till minst ett trailpass och ett långpass eller åtminstone ett längre pass i veckan. Jag har dock slarvat med rena kvalitétspass som t.ex. intervaller vilket märktes då jag sprang Göteborgsvarvets seedinglopp i Växjö. Milen sprangs på en fin och platt bana runt Växjösjön. Jag fick kämpa för att ta mig runt på - hmmmm - höga 40 min. Diagnosen lyder, för lite VO2max träning. Därmed har jag bestämt mig för att återuppliva mina tisdagsträningar med IF Rigor. I en grupp går det inte att löka!!! Men däremellan hinner jag med en del fin löpning. Förra veckan avverkade jag ca 15 km fantastiskt fin trail längs Vildmarksleden. Jag sprang med hunden från Härskogen till Jonsered. En runda som definitivt rekommenderas. Bilden ovan beskriver en del av känslan. I en snar framtid skall jag dra hela sträckan fram till Skatås.

Öloppet 2013 - en erfarenhet rikare!

Då är det hög tid för mig att dela med mig av min erfarenhet av Öloppet 2013. För en erfarenhet blev det! Anledning till att det dröjt med en race-report är två - dels har min MacBook gått hädan och sedan känner jag att det är ganska skönt att få lite distans och hinna reflektera över alla intryck som loppet gav. Det här inlägget knåpar jag ihop på en IPad, därför får ni stå ut med eventuella konstiga bilder eller format.

Som för de flesta andra "Öloppare" blev det en tidig morgon för att hinna med färjan kl 07.00 vid
Saltholmen. Väl på Brännö blev det frukost och därefter registrering. Vi var tidigt vid startplatsen och den där vanliga nervositeten innan en tävling började dyka upp. Den här gången var jag dessutom till viss del ute på okänt vatten, då jag aldrig tidigare har tävlat i swimrun.

Redan när jag hade fått på mig min våtdräkt började värmen ge sig till känna. För naturligtvis var det tvunget att bli årets varmaste dag just den här dagen och samtidigt skulle det självklart blåsa en frisk bris. Alla mina större utmaningar har visat sig bjuda på annorlunda väder. Sandsjöbacka Trail Marathon - snöstorm, Stockholm Marathon - regn, blåst och hela fyra grader varmt. Samtidigt ger ju de yttre omständigheterna den här typen av utmaningar en ytterligare dimension. För ett swimrun med 31 km löpning och 5 km simning blir vädret en betydande faktor - hur du än förbereder dig kan vädret ge dig ett litet spratt och ju tuffare desto roligare på något konstigt vis.....

Jag och Linus hoppade i havet innan ens starten gått för att kyla ned oss, vilket var smart då starten
blev försenad. Så gick startskottet och den första löpningen på strax över 2 km startade. Vi hade ställt oss ganska långt bak i fållan vilket gjorde att det blev lite kö ner i vattnet. Redan den första simsträckan över till Köpstadsö på ca 720 m var vågig. Väl uppe på land började en ganska teknisk och kuperad löpning. Den var också bitvis trång. Sedan tuffade det på - omväxlande löpning och simning. Om ni vill få en känsla av simningen kan ni titta på följande klipp - http://www.svtplay.se/klipp/1376989/oloppet-lockade-over-400

Jag tyckte att de kändes bra ungefär fram till två mil och Styrsö. När jag sprang ner mot energistationen på Styrsö-Bratten började jag känna mig lite lätt illamående. Som tur var stod min familj och väntade där. Att se sin fru och höra sina döttrar skrika heja pappa gav mig den där lilla extra energin som verkligen behövdes. Klippte en Redbull för ytterligare energi men kunde inte äta någon fast föda. Nästa löpsträcka var åter kuperad men nu var underlaget bitvis på fin flisad motinsspår. Därefter följde några kortare men rejält tekniska löpsträckor på klipphällar varvat med stökig simning. Dessutom började det dyka upp en hel de brännmaneter i vattnet. Ett tag tyckte jag att vattnet hade en svag nyans av ett rosa skimmer, vilket troligen var trådar från maneterna eller möjligen en konstig hallucination.  Mina simglasögon envisades att imma igen vilket gjorde navigeringen omöjlig. Linus var starkast av oss två och tog täten med linan på de flesta simsträckorna. Jag började också få kramp i vaderna och då främst under slutet av simningen och början av löpningen.

På Vrångö där banan vänder tillbaka började jag känna mig rejält sliten. Vi gjorde misstaget att inte cabba ner d.v.s fälla ner överdelen av våtdräkten under den här sträckan. Värmen, krampen och illamåendet gjorde den sista milen till en ganska tuff uppgift. Linus hade lite mer ork och kunde peppa mig att hålla åtminstone styrfart på benen. Sista simsträckan kändes riktigt skön och sedan återstod bara löpningen på Styrsö över bron till målet på Donsö. Även om jag nu ville öka farten var det omöjligt pga illamåendet och krampen. Med viss zombie känsla sprang Team HellWall in i målfållan på 6h 56 min och 42 sek. Jag fick sätta mig ned en bra stund för att hitta krafter till den ganska långa promenaden till dusch och omklädningsrum. 

Mitt intryck av loppet var - tuff löpning, tuffare än simningen - fantastisk publik, på varje ö eller kobbe stod det vänliga människor som hejade - även om vi var i rörelse länge så gick tiden fort (för fort) - västkustens skärgård är vansinnigt vacker och sist men inte minst - underskatta aldrig ett lopp av det här slaget.

Illamåendet var en ny erfarenhet. Troligen hade jag drabbats av sjösjuka pga av den stökiga simningen. 

Kommer vi tillbaka? Definitivt och då mer förberedda. Utrustningsmässigt kändes det bra. Gummilinan mellan oss var till stor hjälp under både sim och löpning, vi skall bara kapa den några meter till nästa år eller hitta en annan lösning (där linan kan rullas ihop ungefär som ett flexikoppel till hundar) Vätskeryggan fungerade bra, men jag tror jag skall försöka använda ett vätskebälte nästa år för att enklare och snabbare fylla på nytt vatten. En dragkedja på våtdräktens front skulle förenkla nedcabbandet. Träningsmässigt behövs det betydligt fler långa långpass löpning, gärna i tuff kuperad terräng. Simningen måste bli bättre. Nu kändes det som om vi inte vågade eller kunde ta i riktigt ordentligt. Crawlen tog oss framåt men för sakta. Flertalet lag som på pappret är sämre löpare slog oss rejält pga deras bättre simning. Lösningen blir att slipa rejält på simtekniken. Jag tror att med årets erfarenhet och mer av ovanstående träning så kan vi kapa rejält med tid till nästa år och jag ser redan fram emot Öloppet 2014.

Löpning i Särö Västerskog

Särö Västerskog

Den riktiga Anton K

Kopian...

I måndags var jag och Linus ute i Särö Västerskog och sprang en kort sväng. Vanligtvis har vi under den sista tiden åkt iväg för att simspringa i våtdräkt och även om det är riktigt roligt kändes det den här gången befriande att bara springa även om miljön var den samma som under våra swimrun. Linus sprang i bara tights och med sitt skägg var han en kopia av Anton Krupica eller möjligen en ultravariant av Jesus.
Dessutom var hans löpning på klipporna bitvis likt en bergsget. Det kan bli han som får dra runt mig på lördagens begivenhet i skärgården....

Vädret var så bra som det kan vara en kväll under den svenska sommaren. Sol och vindstilla. Vattnet var spegelblankt och löpningen var riktigt skön. Det blev ytterligare ett pass att lägga in i minnesbanken inför den bistra vintern. Rekommenderar varmt en runda i Särö. Vi valde att parkera vid gratisparkeringen och sprang sedan ner till badplatsen, vidare upp på klipporna längs havet. I princip följde vi slingan som finns på kartan nedan, förutom att vi tog en extra sväng ut på udden. Efter ett varv vid havet och skogen sprang vi på asfalt norrut och förbi Blomstermåla och sedan ner längs golfbanan. Därefter direkt ner till havet där vi sprang på en fin slinga på klipporna igen tillbaka till stranden och parkeringen. Totalt blev det 8.3 km vacker löpning, njutning och ny energi.

Dags för ett nytt pass bland den röda faran.....

Ikväll är det åter dags att klä sig i gummi. Det blir till att simspringa vid Vallda Sandö. Jag och Linus skall testa lite nya saker inför Öloppet. Vi har bland annat skaffat en gummilina som vi skall ha mellan oss. Den skall förhoppningsvis göra det enklare för oss att hålla ihop vid simningen, framförallt om det blir en stökig historia a.k.a badanka. Dessutom känns det lite säkrare.

En annan sak som lurar i vattnet och som nu börjar dyka upp som röda meteorsvärmar är brännmaneter. Själv har jag en slags inbyggd skräckreflex när jag möter dessa havets bålgetingar. Trots att de troligtvis saknar det som vi kallar intelligens, känns det ibland som om brännmaneterna har snackat ihop sig och bestämt att jag är ett fritt villebråd. De beter sig som målsökande projektiler. För att råda bot på det har jag köpt Apolivas Sollotion med manetskydd. Den hindrar nog inte min inbyggda skräck men förhoppningsvis lindrar den något......den som lever får se...:-)

Från olanderswim.se

Då jag ändå skriver om säkerhet har jag hittat ytterligare en sak för säkerheten. Det är en flyboj som det går att packa ned saker i för att sedan blåsa upp. Bojen guppar på vattnet bakom dig när du simmar och skall enligt recensenter inte vara i vägen för simningen. Känns faktiskt som en bra investering för simning i öppet vatten bland båtar och vattenskotrar m.m. Vem sa att simning inte var en prylsport?

Videolänk till SafeSwimmer.

Virtual partner

Bild lånad från http://crosstranad.blogspot.se/

Jag har den senaste tiden mest sprungit i teknisk terräng,  på klipphällar, kuperat och dessutom varit iförd en väldigt tight och varm våtdräkt. Därför har naturligtvis kilometertiderna varit ganska blygsamma. Det skall förvisso sättas i samband med just de yttre omständigheter och i ansträngningsgrad har passen över lag varit ganska hårda och dessutom lite längre i tid och rörelse än ett vanligt löppass.

Men de gånger jag klippt navelsträngen till våtdräkten och sprungit i min vanliga löputstyrsel har det oftast blivit ganska lugna distanser. För att inte fastna i något lunktempo bestämde jag mig häromdagen för att testa min GPS-klockas Virtual Partner (VP). VP:n i Garmin 910XT fungerar på så vis att du kan lägga in ett pass som du tidigare har sprungit och sedan helt enkelt tävlar mot dig själv (på samma sträcka, naturligtvis). Alternativ ställer du in en medelfart som du vill att VP:n skall ha. VP:n håller då en konstant fart oberoende av lutning, underlag och vind m.m. Du ser hela tiden i klockan hur lång du är före eller efter i avstånd och tid jämfört med VP:n.

Själv testade jag alternativ två. Det var en varm dag och jag hade kört ett swimrunpass dagen innan. Mina lår var hyggligt sega därför bestämde mig för att låta VP:n löpa i 4.20 min/km. Sedan gav jag mig direkt ut på en ganska flack 10 km runda. Jag lyckades att slå VP:n med fantastiska 34 meter och snittade rundan i 4:19-tempo. Därefter tog jag en nerjogg på 2 km och då fortsatte VP:n tugga på i sitt inställda tempo och jag fick se den virtuella löparen susa förbi. För mig kändes VP:n som en bra motivationshöjare, ett sätt att pressa sig mig lite mer och även få in tävlingskänsla. VP:n passar utmärkt att använda vid snabbdistanser men också för att hålla ett jämt bra tempo vid långpass. Alternativ ett d.v.s att tävla mot mitt virtuella jag får jag prova längre fram.....men det kan nog bli ganska stressande!

Mer swimrun.....

Känslan under dagens swimrun!

Efter swimrun-bild. Lånad från crosstränad.

Öloppet närmare sig med stormsteg och på tal om storm blev dagen swimrun bitvis en ganska stökig upplevelse. Jag hängde på Team Crosstränad när de skulle köra ett kortare swimrun vid Amundö. Det blåste frisk bris och på havet var det vita gäss. Dags att testa sin dådkraft, mod och crawl. Det kan ju faktiskt vara likadant väder den 3 aug. Vår runda bestod av löpning på och simning mellan Lilla Amundö - Stora Amundö - Stora Torholmen - Ryggasholmen - Stora Amundö. Löpningen blir mest löpning på klippor, riktigt roligt, tekniskt men också ganska tufft för benen. Under de två första sträckorna med simning var det rejäla vågor, i alla fall i mitt perspektiv. Min crawl kunde nog jämföras med en dålig utombordares. Resterande sträckor simning var efter den upplevelsen rena barnleken.

Jag har tidigare försökt att beskriva känslan av att köra swimrun. Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord och då borde ju en film säga ännu mer. Den ena halvan av Team Crosstränad gillar att ta kort och filma under träningspass m.m. Här följer lite av hans alster under finare förhållanden....