Löparperspektiv - New Balance Minimus Trail
Fantastiskt vårväder två dagar efter tävling. Då passar det bra med ett återhämtningspass. Har tidigare i bloggen gjort viss ironi över löparnomenklatur. Återhämtningspass är också ett ganska konstigt begrepp. I teorin är tanken att lågintensiv träning ska öka blodflödet och därmed påskynda transport av mjölksyra från musklerna och även lindra löparens muskeltrötthet. Jag vet inte om det finns någon vetenskaplig studie som har utvärderat effekten av att springa ett lugnt pass efter en tävling / tuff träning. För egen del tycker jag att återhämtningspass och en lätt distans är ungefär samma sak. Men i vilket fall, vetenskapligt beprövat eller inte, tycker jag personligen om att springa en lugn runda dagen / dagarna efter ett lopp. Mina ben blir lite mjukare, jag får lite mängdträning och samtidigt bli det tid för reflektion över loppet m.m.
Lite löparperspektiv - När jag sprang halvmaraton, 21 097,5 meter, i lördags hade jag en snitthastighet på 4.09 min/km. Kenyanen Patrik Makau sprang Berlin Marathon 2011, de 42195 metrarna på den nya världskordtiden 2.03.38. Det ger en snitthastighet på 2.56 min/km. I söndags tog Jonas Buud VM-silver i ultramaraton. Han sprang de 10 milen i Seregno, norr om Milano på tiden 6.28,59. Vilket blir ett snitt på 3.53 min/km.
Ju mer jag springer desto mer ödmjuk och imponerad blir jag av elitlöpare, vilka tider och prestationer. Det är först nu som jag fattar vilken tid, uppoffring och slit det är att bli en riktigt duktig löpare i världsklass. När jag var yngre tyckte jag att smala tävlingslöpare i linne och slitsade shorts var kufar och lite nördiga. Synd att jag inte förstod och tänk om jag satsat på löpning redan då. Själv blev jag bandymålvakt, inget fel i det, men hur fräck är man då?
Lite löparperspektiv - När jag sprang halvmaraton, 21 097,5 meter, i lördags hade jag en snitthastighet på 4.09 min/km. Kenyanen Patrik Makau sprang Berlin Marathon 2011, de 42195 metrarna på den nya världskordtiden 2.03.38. Det ger en snitthastighet på 2.56 min/km. I söndags tog Jonas Buud VM-silver i ultramaraton. Han sprang de 10 milen i Seregno, norr om Milano på tiden 6.28,59. Vilket blir ett snitt på 3.53 min/km.
Ju mer jag springer desto mer ödmjuk och imponerad blir jag av elitlöpare, vilka tider och prestationer. Det är först nu som jag fattar vilken tid, uppoffring och slit det är att bli en riktigt duktig löpare i världsklass. När jag var yngre tyckte jag att smala tävlingslöpare i linne och slitsade shorts var kufar och lite nördiga. Synd att jag inte förstod och tänk om jag satsat på löpning redan då. Själv blev jag bandymålvakt, inget fel i det, men hur fräck är man då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar